Så skriver Suzanne Brøgger i sin nya bok ”En författares dagbok 2010–2020”. Brøgger beskriver själva fundamentet för att vara författare. Kanske är det också en beskrivning av vad man offrar. Det är i alla fall en beskrivning av ett svek.
Det finns, om man nu ska hårdra det, två vägar att gå; antingen är man lojal med livet och människorna i det eller så är man det med texten.
Litteraturen är den ultimata platsen för mörker. Dåligt moderskap, sjukdom, avund, begär, lust, ånger, förakt?? Och så vidare. Ja. Ni vet vad mörker skulle kunna vara och är. Och slutet gott allting gott, hade man ju kunnat önska. Men i själva verket har en annan trend senaste åren gjort sig gällande. Istället för att motverka mörkret i verkligheten är det nu trendigt att motverka det i det påhittade. I det som går att ändra i ett word-dokument.
Det finns exempel från låttexter, komikers uppträdanden, böcker. För många för att få plats här. Färskast ur minnet är turerna och de upprörda känslorna kring Sara Meidell och boken ”Ut ur min kropp”. Jag ska inte recensera boken, då hon är en kollega/konkurrent till mig. Däremot ska jag recensera debatten.
Korta versionen är att den får mig att längta efter ett kulturklimat där litteratur är litteratur och inte reducerad till en åsikt.
Jag drömmer om ett kulturklimat där litteraturen är. En egen värld, där man som läsare får ynnesten (eller tortyren) att träda in, och sedan träda ut igen. En kulturkritik som recenserar verket för vad det är, inte för vad det kunde eller borde vara.
För att acceptera, och bibehålla, idén om att litteratur finns måste läsaren ingå en överenskommelse med texten. Man kan inte gå in i textens universum och avkräva en moral som eventuellt saknas i den litterära världen. Alltså, jag förstår varför man gör det. Det sättet att ta sig an livet är hundra procent korrekt vett och etikett i världen utanför bokens pärmar. Så SKA man uppföra sig. Man ska avkräva hög moral av sina medmänniskor och de som styr. Det utvecklar samhället, skapar framåtrörelser. Kanske är besattheten av att ändra i fiktionen, istället för i verkligheten, ett symptom, inte illvilja, utan brist på förmåga att förändra på riktigt. I alla fall finns den känslan. Jag har den. Jag har plockat upp den hos andra. Jag tror den bäst beskrivs som maktlöshet.
Ett exempel bland många: 2015 flöt barnet Alain i land död på stranden. Det går nästan inte att skriva. Det gick nästan inte att läsa om. Det är som att bokstäverna i sig innehåller våldsamheten de bär på. Men så var det och så har det fortsatt. Människor har flytt över haven i gummibåtar och packade i lastbilar. Barn har dött. Och känslan från att det är något akut är att det är något vanligt. Norm? Domedagsstämningen har lagt sig över hela planeten och kanske har jag fel, men smärtan som strålar ut när gästarbetare från Nepal dör när de bygger en arena för att vi ska kunna njuta av ett fotbolls-VM är sammankopplad med rapporterna om människor på flykt, bristen på värme och el i Ukraina, avrättningarna i Iran och att det i Sverige är bestämt att det ska bli svårare att få uppehållstillstånd. I skrivande stund ska de utvisa en tioårig flicka. Hon måste lämna sina föräldrar och åka ensam till Nicaragua? Det är sanktionerat av staten. Det är en maktlöshet intvinnad i sorg. Känslan är att man inte kan göra någonting för att ändra sakernas tillstånd.
Det är då man blir sugen på att ändra annan skit? Bara för att motverka desperationen, bara för att man kan? Jag vet inte, men jag vill tro att lusten att regissera in godhet och renhet och klanderfritt beteende kommer från ett gott ställe. Jag gissar ju bara. Jag vet inte varför det är en trend att önska sig något annat av litteratur än det som är. Men en sak är sann. Man kan nästan inte ändra något. Det är i alla fall känslan. Men man kan säga till någon att inte skriva en bok om en privilegierad vit människa som iscensätter nöd. Man kan bli arg på den som skriver gör det.
Det känns som att striderna för en bättre värld utkämpas på kultursidorna eftersom de inte utkämpas där de ska utkämpas. Sjukdomen anorexia nevrosa är ett folkhälsoproblem. Men samtidigt lägger staten ner alltfler BUP-mottagningar. Barn och ungdomar får inte vård. Det är akut. Psykisk sjukdom bland unga ökar. Det är ett statligt politiskt problem.
I DN kallades Meidells bok ”livsfarlig”. GP kallade den ”reklamblad för anorexi”. Arbetet kallade den ”smittohärd” och SVT ”svältbibel”.
Men man glömmer att det är i litteraturens värld det sjuka, depraverade, perversa kan få finnas. Det är där det ska finnas. Den riktiga faran är utanför bokens pärmar. Och för att återknyta till Brøgger. I själva yrkets natur ligger en separation från det gängse, från konsensus, från trygghet. En kvinna skrev sin historia. Den historian kan mycket väl vara dödlig. Men det är inte historian som är farlig – det är världen den reflekterar.
