Helena Hedlund: Kamp mot teknisk utveckling

Jag går och fikar med min dator. Vi sitter vid fönstret med en kopp te och har en mysig stund på tu man hand. Jag tycker om min dator. Den är jättefin. Vi brukar umgås på kvällarna när barnen har somnat, men vill vi dejta i dagsljus utan barn får vi gå på café. Det är inte bara jag som är på datordate. Fyra andra gäster, ja faktiskt alla på caféet, sitter öga mot öga med sina laptoppar. Det är en helt vanlig måndag år 2014, vi är moderna människor och jag tror ingen av oss minns hur vi förr kunde klara oss utan datorer.

För åtta år sedan hade jag ingen dator. In i det längsta skrev jag brev på papper och betalade mina räkningar i kuvert. Jag telefonerade myndigheter, slog i uppslagsverk och köpte biljetter över disk. Datorer var dyra, fula och onödiga, jag klarade mig bra utan. I hela mitt vuxna liv har jag, likt en obstinat pensionär, kämpat mot den tekniska utvecklingen. Eller rättare sagt, jag har varit helt ointresserad av den. Jag vill inte bli nådd överallt, sade jag och vägrade mobiltelefon under 90-talet. Många av oss sa så. Då. Alla skaffade vi mobil ändå.