Det här kommer att vara utelämnande inte bara för mig, utan också för mina systrar som är som jag. Livmodersbärande, heterosexuella kvinnor. Vi alla bär nämligen på en hemlighet.
Det ständiga undanhållandets hemlighet. De flesta av oss pratar helt enkelt inte om vissa saker med män. Ignorance is bliss heter det på engelska, men jag vill inte längre att män ska få leva i denna bliss. I alla fall inte helt ostörda.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag tror att det är viktigt att män förstår att de inte kan veta och känna, hur vissa saker är för en kvinna, och som man respektera att man inte vet.
Det är till exempel omöjligt för en man att förstå hur det känns att gå på toaletten när man har mens. Att spola ner blod som kommer från ens underliv, flera dagar i sträck, en gång i månaden.
Hur det är att gå runt med en tampong, binda, eller en menskopp, och ändå låtsas som ingenting. Män förstår inte vidden av allt det kvinnor gör för att funka för andra. Allt kvinnor gör i det dolda. För att vara tillgängliga. För att vara vackra.
En man vet inte hur det är att vara en kvinna som går in på ett apotek och köper en hormonspiral för 900 kronor och sen höra en i kassan säga: Första gången? Ja, det blir nog bra för dig. Det är det preventivmedlet som ger minst biverkningar. Oroa dig inte för att paketet är så stort! Själva spiralen är pytteliten.
En man vet inget om hur kvinnor tar hand om varandra. Hur stämningen är i det rum, där en barnmorska ber en patient att klä av sig på underkroppen och lägga upp sina ben i gynstolen. En man vet inte hur det känns att ligga där, öppen för världen.
En man vet inte hur det känns att ha en hand där inne, i det som egentligen är ett litet rum men som känns som ett helt eget universum.
Män vet inte hur det är att gå runt med ett universum i kroppen.
Hur det känns när de kalla instrumenteten spänner upp ens inre. Hur det är att vara patienten som lägger armen över ögonen och börjar gråta. För att inget går att hålla isär, när allting rasar. Tårarna kommer inte för att det gör ont när det sticker, drar och bränner, utan för stunderna när insikten om hur svårt det är att vara kvinna blir för tung att bära. En man vet inte hur det känns att vara en kvinna och inte fatta varför samma del av ens egen kropp måste vara så många olika saker på samma gång. Källan till så mycket glädje och njutning men ibland också djävulsk smärta. Kärnan för både det mest fantastiska, som gör oss så starka, men ibland också det mest fruktansvärda och som gör oss sårbara.
En har en kropp som verkar klara allt. En kropp kan bära barn, men inte föda dem vaginalt och därför snittas de barnen ut. En annan kropp kan inte bli med barn. En tredje kropp kan bli med barn men förlorar dem varje gång. När de är små, när de är lite större. Vissa kroppar bär minnen av att föda ett barn som inte lever. Ett barn som inte skriker livets skrik när det kommer ut. En fjärde, femte, sjätte och sjunde kropp bär minnen av mer eller mindre vidriga övergrepp. En åttonde kropp producerar inget eget glid, eller kan av andra anledningar inte njuta en enda gång. För det gör för ont och ibland vet ingen varför. Så finns kvinnorna som är fler än man tror, som har mycket sex, men har inte en endaste gång upplevt en orgasm.
En man vet inte hur det känns i rummet, för kvinnan som ligger där, när barnmorskan med ömhet i rösten säger: Vännen, så mycket jobbigt du känner, så många svåra minnen du bär. En man förstår inte att kvinnorna vet att dessa ord inte förändrar något, men att de behöver sägas för att lindra.
En man är inte den kvinna som går därifrån med en liten bit plast, formad som ett litet ankare, i magen. En liten bit plast, som kan sitta där i upp till fem år.
