Mitt skrivande har påverkat många positivt. Allt från poliser, studenter, läkare, socionomer, behandlingsassistenter till politiker har respekt för mitt skrivande i dag.

Jag var pionjär på härbärgena med att ha en egen laptop med uppkoppling. I några år skrev jag oavsett hur jag mådde. Om jag var helt nere i psykbryt eller om jag var påtänd på amfetamin. Hela tiden skrev jag; från portar, från källare, från tunnelbanan.

 Detta kapitel på sju år i livet är en stor del av min utveckling på flera fronter.Genom Hemlös-bloggen fick jag mirakulöst kontakt med mina barn igen. Jag träffade Liselott ”Lise” Sjöstedt genom kommentarer. Tack Lise för du höll mig i livet!

Fotograf Frank Aschberg som såg till att jag fick ett genombrott som dokumentärfotograf efter att ha sett mina foton på Hemlös Med Egen Blogg.

Det finns en till som följt mig i mitt skrivande: Bo Larsson på Stockholms Stadsmuseum som nu även kommer arkivera denna annars försvunna blogg tillsammans med allt annat de redan har arkiverat om mig. Så gott folk: Jag är alltså historisk redan under min livstid. Kalla mig en levande Lill-Bellman!

Tänk att mitt bloggande hamnar i Stockholmsarkivet för nutida och framtida Stockholmshistoria. Stadsarkivet är en guldgruva för alla med intresse för historia och de som är ute och letar gammal kultur när det byggs i stan. Hela vår stads viktiga historia arkiverad i skrift, fotografier, byggnader, material och människor i Stadsarkivet. Så det jag åstadkommit på Hemlös Med Egen Blogg, att förmedla om utsatthet, kommer bevaras till framtiden. Det tänkte jag ju inte på då att det skulle kunna bli så. Jag bara skrev.

Det räcker inte bara med att arkivera dokument till historien. De ska tolkas också, och sättas i sammanhang. Det har Bo Larsson på Stockholms Stadsmuseum redan gjort.  Många har genom åren skrivit om mig, men det blir något extra när en forskare skriver om en och i en bok. Bosse säjer att jag skriver från gatan med ett inifrånperspektiv och det är det inte många som gjort tidigare. Det blir till att gå till Amerikat för att hitta nån att jämföra med. Lee Stringer, som 1998 skrev boken Vinter vid Grand Central, har såväl droger som hemlöshet gemensamt med mig. Dessutom sålde och skrev han i gatutidning precis som jag. I min bokhylla, bredvid min egen bok, står Vinter vid Grand Central. Tack för den Lise.

Lee Stringer har skrivit fler böcker så jag får väl ta och skärpa till mig för att hålla höjden.

Forskar-Bosse såg också att min kombination av ord och bild och inifrånperspektiv är unik. Man tackar och bockar och får något att leva upp till. Skriva bok är en sak och blogga en annan. Nu är jag snart inte hemlös längre och har en egen blogg.

Med ett stänk av vemod vill jag tacka verksamheten Situation Sthlm för den hjälp jag fått och framför allt det jag tilläts skriva där. Se vad det har lett till. Var skriver jag nu, blink, blink?