Krönika. Kristin McMillen.

2019-06-07 11:45
Puffetikett
Dagens ETC

Jorden måste känna samma hopplöshet som vi småbarnsföräldrar

Fyraåringen säger ofta att han älskar mig mest i hela världen. Sedan sparkar han mig med flit i skrevet.

I mitten av maj såg många svenskar hur vitt ludd dalade ner från träden och täckte marken som mjuk snö.

”Fint!” kuttrade vissa.

”En PR-kupp inför säsongsavslutningen av Game of thrones?” tänkte kanske någon annan.

Som om HBO Nordic lyckats engagera de lokala asparna i en mäktig påminnelse om hotet från de vita vålnaderna. Coolt!

Några dagar senare fick jag reda på att förklaringen var långt mer deppig:

”Skogen tror den ska dö – här är anledningen till alla frön och kottar” löd rubriken bland P4 Jönköpings nyheter. En naturvårdsförvaltare fick gå in som trädens tolk.

”När det blir så torrt och varmt så är det en signal att "nu är det till att överleva och skicka ut avkommor", sa han.

Förra årets extremtorka gjorde alltså träden så stressade att de panikartat sprutade frön och pollen i hopp om överlevnad. Ett naturens dödsvrål. Alltmedan vi människor tittade på och utbrast:

”Åh naturen. Vilken mystisk skönhet ändå!”.

Tyvärr relaterar jag alldeles för mycket till dessa arma träd.

Med några få korrigeringar kunde rubriken om den stressade skogen vara hämtad ur mitt eget liv. ”Mamman tror att hon ska dö – här är anledningen till alla skrik och tårar”.

Jag tror att skogen – och i förlängningen jorden – just nu känner exakt samma hopplöshet som vi småbarnsföräldrar när vi tröstlöst försöker få våra barn att lyssna.

Fyraåringen säger ofta att han älskar mig mest i hela världen. Sedan sparkar han mig med flit i skrevet.

”Kan du snälla plocka upp maten du slängde ner på golvet?” ber jag.

Han: ”Nej, jag har inga händer”.

Paus för ett inre avgrundsskrik och profylax-andning.

”Snälla. Kan ni minska koldioxidutsläppen och rena atmosfären?” bönar jorden.

Vi: ”Nej, vi har inga öron. Nu ska vi bygga ut kolkraften och boka flygbiljetter till semestern. Hejdå!”.

Tänk vad trött hon måste vara vid det här laget. En planet på gränsen till nervsammanbrott.

”Det är bara trots, det går över” tröstade föräldrakompisarna med lite äldre barn när jag hade det som bråkigast hemma. ”Trots är utveckling. Det är jobbigt, men ändå utveckling” läste jag i artiklar med barnpsykologernas råd. ”Han testar bara gränserna”. ”Försök att hålla dig lugn”.

Tack och lov visade det sig faktiskt stämma rätt bra. Ett bra tag slungade sonen visserligen ner maten på golvet vid exakt varje måltid, skrek ett 100 procent tinnitus-framkallande tjut och drämde dagligen till mig med hårda knytnävslag.

Men sedan hände något.

Möjligen var detta något att han fattade att detta inte var det schysstaste sättet att bete sig på. Samt att de neurologiska och kroppsliga förändringarna sakta började falla på plats.

Fram klev i alla fall en betydligt mindre labil liten person som både mådde bättre och var mer uthärdlig att vistas kring. Och efter nästan ett år av konstanta bråk fick den arma modern äntligen pusta ut.

Något hes efter all gråt och skrik.

Vad gäller mänskligheten visar vi tyvärr inte särskilt många tecken på att lämna vår enerverande trotsperiod. Vi subventionerar flyg, vi borrar upp ny olja, vi sträcker störigt ut tungan och struntar i att utlysa klimatnödläge.

Här fortsätts det nitiskt att testas gränser, trots att planeten sedan länge praktiserat råd som ”håll i – håll ut – håll av”. (Samt givetvis: mutat oss med kex på väg hem från parken).

Och jorden suckar. Hon är en trött morsa nu. Hon tror att hon ska förbrinna och försöker larma bäst hon kan.

Hon ser fler arter än någonsin i mänsklighetens historia hotas av utrotning.

Hon ser bottendöden breda ut sig i Östersjön.

Och skriket börjar bli hest innan någon ens lyssnat ordentligt.

”Åh, naturen är så vacker!” utbrister vi igen och drömmer om en villa med sjöutsikt och närhet till skog. Spikar andaktsfullt upp en tavla med texten ”There is no Planet B” i vardagsrummet.

Sedan beställer vi skitprodukter av plast från andra sidan jorden och låter Blondinbella satsa på ett Uber för privatjet – riktat till unga.

Nej, vet ni vad. För att inte bokstavligen vara en spark i skrevet är det tyvärr fortfarande väldigt likt en spark i skrevet.

800dagar

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Plus

Den självbiografiska boken ”Gift” av Tove Ditlevsen (nyutgåva med förord av Vigdis Hjorth). Brutalt ocensurerat av den älskade och skandalomsusade danska författaren som var narkoman under flera decennier. Vilket språk. Vilket liv. En tunn bok med stort innehåll.

Minus

Fästingar. De älskar mig, men det är verkligen inte ömsesidigt. Samtycke tack! Stopp min kropp.