John Holm startar filmerna från pojkrummet

Vi kom tidigt och paxade stolarna längst fram med medhavda tröjor som matchade osäkerheten hos SMHI:s prognoser om den svenska försommaren. På scenen lyste ett vagt ljus upp några monitorer, ett par gitarrer och en mikrofon. Vi väntade. På John Holm. Vi hade väntat i 40 år och kunde lätt som en plätt vänta två timmar till. Jag såg honom visserligen redan förra året då han återkom till rampljuset. Men den gången spelade han på en Ålandsbåt, det var mycket fylla och slammer. Jag fick hela tiden hålla alla sinnen på helspänn för att parera attacker från en överförfriskad dam för vilken jag försökte förklara att man sitter still när man lyssnar på John Holm. Man dansar inte. Hon fattade ingenting, vevade bara vidare och sabbade faktiskt kvällen för mig. Nu var det annorlunda. Här var det lugnt och intimt. Här var det på riktigt. Jag hade beställt tre biljetter, en till mig, en till Blues-Arne och en till min yngste son. Sonen har fattat grejen. När han hörde Sommaräng första gången grät han.