Morgonen efter satt jag och åt frukost på hotellet och bestämde mig för att börja läsa. Det räckte med några sidor för att förstå att det var något speciellt, för att inte säga magiskt, med denna bok. Efter två kapitel grät jag.
Senare på kvällen såg jag författaren i baren på en fest. Han stod där ensam och totalt ignorerad av de kokainstissiga kulturskribenterna som var upptagna av sig själva. Min första impuls var att gå fram och säga något, dels för att han såg vilsen ut men också för att bli sedd av honom med samma skarpa blick som han såg på karaktärerna i sin bok.
Men så kom en annan impuls som var ännu starkare. Impulsen sa att det hade varit dumt, kanske till och med förgörande, att närma mig denna man eftersom det inte fanns en chans i världen att han kunde leva upp till mina förväntningar. Oavsett hur intressant samtal vi hade haft så hade jag blivit besviken.
Att möta någon i en bar på en fest är att möta en människa. En människa med kroppsliga behov och åkommor, en människa som kanske till och med luktar svett eller har ett grönt blad mellan tänderna. Jag vill helst inte tänka på att mina mest älskade författare är människor, och framför allt inte ta del av deras mänsklighet. Jag vill att de ska vara som Kanye West. Oåtkomliga. Placerade på en upphöjd plats där ingenting kommer åt dem.
Efter årets bokmässa inser jag att jag är ganska ensam om denna önskan. Varken de andra besökarna, förläggarna, samtalsledarna eller författarna själva verkade särskilt intresserade av att behålla en ultraelitistisk separation mellan sig själva och resten av världen. Mässan verkade snarare vara driven av exakt motsatt ambition: att blotta den dödliga människan bakom den välputsade författarmasken.
Om vi bortser från seminariet med den brasilianska författaren var nämligen resterande samtalspunkter ungefär så här: Varför har den hyllade, manliga författaren i 60-årsåldern skrivit en bok om en 60-årig manlig författare med urinläckage? Vad gör det med den kvinnliga Augustprisvinnaren att ingen vill ligga med henne? Och hur ser egentligen skrivprocessen ut för den erfarne akademiledamoten?
Om man mot förmodan missade chansen att ta del av författarnas mänsklighet under dagarna fick man nya chanser på nätterna, där den ena efter den andra gled runt på Göteborgshotellen, vissa så fulla att de knappt kunde stå upp.
Det är såklart oerhört underhållande, inspirerande och juicy med den typen av lättsamt skvaller. Det är bara det att det förstör magin. Att försöka drabbas av en bok samtidigt som man ser upphovsmakaren stappla runt på en fest är lite som att försöka tro på tomten samtidigt som man ser sin pappa klistra på lösskägget.
Nu tänker ni säkert att detta är mitt eget fel. Att om jag inte vill lära känna människan bakom masken hade jag kunnat strunta i att de mest författartäta festerna eller kanske till och med i hela mässan. Men problemet sträcker sig långt utanför Göteborg. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att kalla det för en global trend, definitivt styrd av sociala medier, där berättelsen om det mänskliga jaget blir allt mer framträdande hos kändisar. Vi ser det i reality-tv och i valrörelsen, i bekännelseintervjuer och i youtubeklipp.
Det är svårt att behålla sina idoler på piedestalen idag och till viss del är detta bra. I någon mån är det demokratiskt att avstånden mellan vanliga människor och mytomspunna legender minskar.
Men de förtrollade böckerna som får en att gråta i hotellobbyn, de ska man akta sig för att smutsa ned med något så banalt som verkligheten.
