Krönika. Kristin McMillen.

2020-01-31 11:00
  • Bild: SVT
  • Bild: Carolina Romare /Filmlance
  • Ivan (Rufus Glaser), Filip  (Baxter Renman) och Thomas (Henrik Norlén) .
    Ivan (Rufus Glaser), Filip (Baxter Renman) och Thomas (Henrik Norlén) .
  • Nina (Liv Mjönäs) och Emelie (Louise Peterhoff).
    Nina (Liv Mjönäs) och Emelie (Louise Peterhoff).
  • Leif (Bengt Braskered) och Sara (Evin Ahmad).
    Leif (Bengt Braskered) och Sara (Evin Ahmad).
  • Satellitbild över Kalutara, Sri Lanka precis efter att tsunamin slagit till.   Bild: DigitalGlobe
    Satellitbild över Kalutara, Sri Lanka precis efter att tsunamin slagit till.
  • I Banda Aceh på norra Sumatra dödades över 30 000 av stadens invånare.  Bild: Mate Airman Patrick M. Bonafede/US Navy/AP
    I Banda Aceh på norra Sumatra dödades över 30 000 av stadens invånare.
  • Phi Phi Island i Thailand två dagar efter tsunamin.  Bild: Suzanne Plunkett/AP
    Phi Phi Island i Thailand två dagar efter tsunamin.
Puffetikett
Dagens ETC

Jag var orolig att SVT:s ”Tsunami” skulle bli totalt osmaklig

Är det ok att göra tv-underhållning av ett nationellt trauma?

Kristin McMillen var en av de svenskar som överlevde flodvågen i Thailand 2004. Här skriver hon om sina erfarenheter - och om SVT:s nya miniserie ”Tsunami”, som utspelar sig före, under och efter katastrofen.

Man kan fråga sig varför vi över huvud taget var på stranden den där morgonen när havet nu betedde sig så märkligt. Men det var ju just därför. Vattnet drog sig tillbaka som i en extrem ebb. Många turister promenerade så långt ut de kunde för att titta på den blottade sandbotten.

Jag var 20 år. Tillsammans med mina föräldrar och mina två bröder hade jag checkat in över jul på ett bungalowhotell på ön Koh Lanta i Thailand. Min yngsta bror gick ofta i sömnen, vilket märktes när vi delade rum. Nyligen hade han ställt sig på en pall mitt i natten och skrikit ”rummet fylls av vatten, vi måste ta oss ut” och sedan försökt klättra ut ur fönstret. Vi skrattade åt det då.

På förmiddagen 26 december stod vi och tittade på bråtet som flöt förbi i det grumliga vattnet. En trasig strandstol, ett bord av plast. Det var konstigt och fascinerande, som om någon hade rört runt havet med en stor slev.

Det var då havet vände och suget bytte riktning. Vattnet nådde inte särskilt högt, men ändå upp till muren där vi brukade äta frukost. Och det var då min pappa sa till oss att vi behövde gå till våra rum, att det kanske inte var säkert vid stranden. Han hade rätt.

Den stora vågen vällde fram bakom mig när jag kommit en bit längs stigen. Plötsligt dånande en fem meter hög vägg av vatten bakom oss. Då sprang vi.

Julen 2004 blev ”tsunami” ett ord som alla svenskar tvingades lära sig. Alla kände någon av de 20 000 som varit på plats. Katastrofen blev en nationell kris med 543 svenska dödsoffer. Nu har det också blivit namnet på en dramaserie på SVT i tre delar som utspelar sig före, under och efter dödsvågen.

På förhand var jag orolig. Det kunde blivit totalt osmakligt, exploaterande av människors sorg stöpt till tv-underhållning. Taktfullt nog har skaparna valt en annan ingång. Istället för att lägga fokus på skådespelare i flykt från vattenmassor är hela handlingen förlagd hemma i Sverige några intensiva decemberdagar runt katastrofen.

Det är ett beroende­framkallande spänningsdrama där manusförfattaren Sara Kadefors också skrivit in mänskliga teman som otrohet, ofrivillig barnlöshet, köpmissbruk och bonusfamiljsproblem.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Miljontals kronor har förskingrats från en biståndsorganisation. Spåren leder till Tomas (Henrik Norlén), som försvinner i Thailand över jul. Vänner och familj lämnas i sorg. Kvällstidningsjournalisten Sara (Evin Ahmad) är svindleriet på spåren, samtidigt bär Tomas chef Abbe (Fredrik Lycke) på en mörk hemlighet. Att ”Tsunami” har samma regissör och producent som dansk-svenska succéserien ”Bron” märks i berättarstil och nerv.

Kortfattat handlar miniserien ”Tsunami” mindre om händelserna i Thailand och mer om de berörda människorna hemma, de som parallellt med chocken kämpar med sina vardagsproblem. I finalavsnittet mullrar minnena av katastrofen fram i form av muller och skrik, men vi får också se hur erfarenheterna för människor närmare varandra. Louise Peterhoff, Liv Mjönes och Henrik Norlén axlar övertygande de allra tyngsta känslorna.

Bara genom knastriga samtal till kvällstidningssjournalisten Sara hörs vittnesmålen på plats från Thailand:

”Det ligger döda människor överallt”.

”Du måste hjälpa mig. Jag är i Kao Lak, mitt barn är borta.”

Ett autentiskt nyhetsklipp från vågen 2004 flimrar förbi. Det räcker för att min ångest ska välla fram. Jag storgråter. Jag har inte sett filmer från tsunamin på 15 år.

I verklighetens tsunamikatastrof fanns mycket av politisk karaktär som skulle kunnat bli stoff till handlingen i ”Tsunami” och fördjupat dramat ännu mer. Om svenska UD:s och regeringens förvirrade tafatthet och brist på katastrofplan – det som senare kallats ”århundradets sämsta krishantering”. Eller politiker som konsekvent skyllde på varandra.

SVT:s ”Tsunami” snuddar vid vissa av dessa ämnen, men bara ur de drabbade människornas perspektiv. Desperationen, bristen på information, väntan vid telefonen finns här. Chocken, sorgen och saknaden är känsligt skildrade. Det ska också påminnas om att detta inte är en dokumentär med anspråk på en övergripande bild av katastrofens konsekvenser, utan ett drama ur en liten grupp människors perspektiv. Med det lyckas serien.

För de många svenskar som förlorade anhöriga blev resan till Thailand ett trauma. Själv minns jag framförallt starka overklighetskänslor. Att springa från vattenmassor som så höga att de liknade scener ur Hollywoods katastroffilmer. Att vara mitt i tragedin som fyllde tv-nyheterna. Att i efterhand få veta att Thailands meteorologiska experter låtit bli att utfärda en tsunamivarning, av hänsyn till turistnäringen. Att tänka på hur mycket förödelse och sorg det valet kostade.

Ett fåtal dog på ön där jag befann mig, långt ifrån förödelsen på exempelvis Khao Lak och Phi Phi-öarna där stränderna kryllande av svenska barnfamiljer. Ännu längre ifrån ödeläggelsen längs kusterna i Sri Lanka och Indonesien, där hundratusentals människor dog och 5 miljoner blev hemlösa eller tvingades fly.

Bara den första raden bungalows på vårt hotell sköljdes bort. Receptionens dator hade slungats till poolen, tillsammans med pärmar, badkläder och möbler. Men plaggen på vårt klädstreck hängde kvar. Krisens utsträckning förstod jag därför först på flygplatsen i Phuket på väg tillbaka. Räddningshelikoptrarna som flugor i luften. De tusentals bilderna på efterlysta människor. Tjejen i för stora badshorts som stod före mig i kön till planet och berättade: ”Vi var fem när vi åkte hit, nu är det bara jag”.

När vi kom hem från Thailand tyckte jag först inte att jag påverkats. Livet fortsatte, och jag hade väl annat som var värre just då: ätstörningar, kärleks­problem, studier. Först långt senare kan jag se hur jag blev avtrubbad, missade en tenta, inte klarade att slutföra min B-uppsats på högskolekursen. Mina föräldrar har i efterhand berättat att de led av posttraumatisk stress, sömnproblem, koncentrationsstörningar och mardrömmar.

Då var vi ändå de som klarade oss lindrigt.

Tsunamikatastrofen påverkade så gott som alla svenskar, inte bara de som var på paradissträndernas gravfält. Det gestaltar SVT:s ”Tsunami” värdigt genom att sätta dödsvågen i periferin och människan i centrum i sitt spänningsdrama. Då kan man förlåta att de utnyttjar ordet ”tsunami” för att få fler att titta.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Om tsunamikatastrofen 2004

En av de värsta naturkatastroferna de senaste 100 åren, och den jordbävning som lett till flest dödsoffer och mest materiell förödelse. 543 svenskar miste livet. Totalt dog 220 000–300 000 människor, och över 5 miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly.