Allt fler platser i det offentliga rummet, som museum och konsthallar, väljer att frånta flickor och kvinnor rätten till ett eget rum. Könsneutrala toaletter ersätter dam- respektive herrtoaletter i en ansats att blidka vad man uppfattar som samtidens krav på könsneutralitet (naturligtvis under cancelkultur- och Twitter-drev-bilan). Detta på halva befolkningens bekostnad.
Lustigt nog är det framför allt män och killar som hånar kvinnornas befogade ilska och frustration över förlusten av ett eget rum. Männen tvekar inte ens att dra det fruktade transfobkortet, en etikett som idag kan förgöra karriärer i en handvändning. Såväl professionella skribenter som tyckare i sociala medier, nästan uteslutande män, gapflabbar kring den digitala lägerelden åt kvinnors löjlighet. Är ni rädda för män, va? Kan ni inte kissa om det är killbakterier i luften? Väx upp!
Som både kvinna och mamma till flickor blir jag djupt beklämd över att svenska män, detta påstått världsledande exemplar av jämställdhet och medvetenhet, inte klarar av ett så simpelt empatiskt prov som att sätta sig in i det andra könets vardag.
Är jag till exempel mer bekväm med att skicka in en liten flicka ensam på damrummet för att kissa, än till ett delat offentligt badrum med stängd dörr där en eller flera män kan vara de enda andra besökarna? Definitivt. Hundra procent så.
Känns det tryggare och trevligare att, lätt berusad, sammanstråla med väninnorna på någon restaurangs damtoalett och diskutera känsliga och privata saker – än att göra så med (berusade) män som åhörare? Igen, absolut. Utan tvekan. Samma sak när vi får oväntad mens, inser att vi blödit igenom jeansen och rusar in för att åtgärda den smärre katastrofen med hjälp av pappershanddukar och lufttork.
Jag kan räkna upp dussintals fler exempel genom livet, från barnåren via tonåren och långt upp i vuxenlivet, då vi kvinnor och tjejer är tacksamma över att ha tillgång till ett eget utrymme. Nu förväntas vi alltså ge upp det frivilligt, och dessutom stå ut med förlöjliganden kring att vi överhuvudtaget ville ha ett eget rum i första taget? Glöm det. Och glöm att vi inte kommer protestera när nästa trygga plats ryker.
På flera håll i Europa har ängsliga varuhus och butiker börjat införa någonting så idiotiskt som delade provrum. Verkligen en fin present till alla kvinnor som redan tycker att provande av trånga klädstorlekar under kritvita strålkastare är ett onödigt ont.
Nu får vi klämma in oss i säsongens bikinis med en potentiell manlig publik.
Allt detta borde vara självklarheter, men tyvärr är kvinnors rättigheter inte givna eller orubbliga ens i det relativt upplysta Sverige. Att försämra vardagen för kvinnor i något slags missriktat försök att stärka en extremt liten minoritetsgrupps rättigheter (och vem har påstått annat än att kvinnor som tidigare varit män är välkomna på damrummet samt vice versa?) kan aldrig vara vägen framåt. •
