Krönika: Jag sugs in i det svarta hålets kraft

Ändå, ännu en dag framför mej, en dag då jag är ensam, det känns tomt. Kan inte samla mina tankar. Vågar inte tänka eller titta. Väggar, tak, golv rasar mot mej. Jag trängs, trångt! Vill ut! Till vad? Vad ska jag hitta? Min rastlöshet äter upp mej. Det är nu det svarta hålet suger tag i mej.

Ett svart hål kan finnas för vem som helst, för narkomaner och suputer, lika väl för besatta mobilsurfare och shoppinggalna. I hjärnan är alla missbruk likadana. 

Missbruket kidnappar oss, tar bort förnuft och förmåga. Vare sig det handlar om sinnesförändrande medel eller nymodiga tvångsbeteenden. Detta säger ny hjärnforskning och jag vet hur det är att sugas in i det svarta hålets övermänskliga kraft, trots att det är inommänskligt.

Min egen vilja tas över av det svarta och blir till en mörk katt som listigt drar iväg. 

Ljudlöst, osynligt, för den svarta katten mej till befrielsens andningshål. En källa att ösa ur. In rinner öl som för mej till ett stilla och öppet rum. Behaglighetens timme slår tolv, ding dong. Under denna första timme får jag inte svara telefon, skammen finns fortfarande kvar i mej. 

Men när behagligheten ligger på topp – efter flera sjuprocentiga pilsner – sätter jag på signalen. Ingen ringer, förutom hon, som anat min förvandling till en lullande, lallande, sluddrande pajsare. Men nu kan inget stoppa draget djupare in i det svarta. 

Omgivningen ser fortfarande nada i mej. Det mörka lockar: ”Dra till de gamla polarna och rök på lite. De e lugnt att hänga på dem på bänkarna. De e här du hör hemma, tro inget annat! Här finner du din enda ro!” 

Jag röker på och med hjälp av alkoholen slår holken redigt. Nu förbyts det behagliga till en kamp, om vadå? Obehaget gör entré, det snurrar och jag mår illa. Eftersom dessa intag nu för tiden inte sker varje dag så har jag överkonsumerat ganska redigt och tappat kontrollen över kropp och själ i en ytterligare dimension. Nattsvarta katten håller struptag med sina vassa klor. 

Då gör jag som brukligt. Med nyinköpt bolagspåse vinglar jag iväg från bänkpolarnas relativa trygghet. Det svarta för mej till en ensammare bänk längre in i mörkret. Hur jag kommer hem, jag som nu har ett hem, vet jag inte alltid. Den natten har inga rosa framgångsdrömmar. Känner du igen dej helgsupare och beteendeknarkare? Är ditt missbruk också i det svarta?

Morgonen därpå i ångestens helvete. Dagens möten för fortsatt framgång med redaktioner, gallerier, journalister, vad gör jag med dem?