Vi gick dit för att vi ville ha sväng och kom ut med bröstkorgarna svällande av hjärta. Efter ett inledande gospelnummer som var som en varmluftsorkan förväntades vi ”share some love”.
Svenskt handfallen stod jag och undrade vad det innebar tills en brett leende afrikanamerikan med dreadlocks till svanskotan tog mig i sina armar och besvarade min fråga. Några sekunder senare sprang jag själv fram till en spröd liten tant som en gång fötts som man och kramade henne så det sjöng om revbenen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
På storbildsskärmar visades Martin Luther King och Rosa Parks och Harvey Milk och Toni Morrison och bilder från projekt som Glidekyrkan driver i katastrofzoner och ghetton. Banderoller annonserade ”Diversity matters” och ”Radical love – radical giving”.
En pastor gjorde ett nummer som blandade de vackraste orden ur Bibeln med ståuppkomik och estradpoesi. En hippietant gick upp och delade med sig av sin livsresa från en Summer of Love som blev en Fall of Drug Abuse som blev ett nytt hem i en kyrka som vägrar att döma. Mest skratt väckte en passning till de amerikanska sjukförsäkringsreglerna: på bilden av Jesus som sträcker fram sin hand till en spetälsk hade fogats pratbubblan ”Sorry, I can’t heal you. You have a pre-existing condition.”
Och vi satt där, heteronormativa kärnfamiljssvenskar, och kände att vår inskränkta värld öppnades och att dörrarna slogs upp till någonting större och rikare. Även vi inkluderades. Jag inbillade mig att pastorn tittade på mig när han sa (fritt översatt ur minnet): ”Du behöver inte ens tro på Gud om du inte vill. Byt bara ut ’Gud’ mot ’kärlek’ och så kan du också vara med.”
Det var en mässa som började på maxfart och sen bara accelererade. Efter att vi kramats och skrattat och kastat vad kontanter vi hade på oss i kollekthåvarna och den blandade kören sjungit skiten ur Djävulen och Babylon så stannade allting upp för en dikt av Langston Hughes.
Langston Hughes var en svart radikal poet och dramatiker som redan på 1930-talet gjorde vad beatniks och hiphoppare och powergirlband gjort därefter: gav en stolt röst åt de marginaliserade.
Till bilder av människor som gjorde motstånd – demonstranter, aktivister, den ensamme kinesen som stod kvar framför stridsvagnen på Himmelska Fridens torg – läste pastorn Hughes ord:
The land that never has been yet—
And yet must be—
the land where every man is free.
The land that’s mine—
the poor man’s, Indian’s, Negro’s, ME—
Who made America, Whose sweat and blood, whose faith and pain,
Whose hand at the foundry, whose plow in the rain,
Must bring back our mighty dream again.
Sure, call me any ugly name you choose—
The steel of freedom does not stain.
From those who live like leeches on the people’s lives,
We must take back our land again, America!
O, yes, I say it plain,
America never was America to me,
And yet I swear this oath— America will be!
Och jag tänkte på figurerna inom den svenska dumhögern som hotar att lämna Svenska kyrkan så fort någon präst tagit Jesus radikalism på för stort allvar. Och jag tänkte på den kyrka jag själv alltid känt sådan skepsis mot – den repressiva, maktfullkomliga, maktvänliga – och jag drömde om att få bjuda in både dumhögern och all världens religiositet till Glide.
De kanske kommer att vara fortsatt dumma, men den som inte lämnar den kyrkan med svullet blödande hjärta hade inget hjärta från början.
För övrigt ... anser jag att det alltid finns skäl att citera svensk punks grand old man Johan Johansson, en man jag med stolthet kallar min vän: ”Var cool och lev upp till/ det du vill betraktas som/ Ge makten fingret/ innan makten gör tvärtom/ Och våga vägra slicka röv och va lakej/ Plocka fram Jesus i dej!”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
