Ta en titt på fotot av mig. Vad är det första du skulle tänka om du såg mig på stan? Svensk eller utländsk? Kanske reflekterar du inte medvetet över det men i allas bakhuvud finns en switch som blixtsnabbt placerar oss i kategorier. Mallen för svenskhet som lång, blond och blåögd är inpräntad i vår hjärnbark och sällan ifrågasatt. Jag är ingetdera och blir därför oftast sedd som utländsk. Även om du benämner mig som svensk är det inte utan förbehåll. Mitt ursprung hänger ändå i luften och mynnar ut i frågan var jag kommer ifrån. När jag körde taxi fick jag den frågan minst fem gånger om dagen. Under ett halvår upprepades frågan 600 gånger. En harmlös och nyfiken undring som ställs så ofta blir till en masskör med det underliggande budskapet att jag egentligen inte hör hemma här. Särskilt när svar som ”jag körde hit via Sveavägen”, ”mammas mage” eller ”Hässelby” följs upp med: var kommer du ifrån egentligen?
Min kollega som var blond, blåögd och lång hade aldrig fått frågan under sina 30 år som chaufför. Den som är i normens öga märker inte av den alls. Vi som är utanför snurrar runt i en ständig storm av motvind.
Jag har under drygt tjugo års tid hållit över femhundra föreläsningar i hela Sverige inför mer än femtiotusen svenskar. Varje gång har jag frågat publiken om deras hårfärg, hudfärg och längd. Resultatet är ungefär femton procent blonda, en tredjedel blåögda och lika många långa. Du har redan gjort matematiken. Majoriteten av svenskarna är alltså inte blonda, blåögda eller långa. Men majoriteten tror att det är så svenskar ser ut. Att en persons subjektiva bild av omvärlden avviker från verkligheten kallas inom psykologin för kognitiv bias. I Sverige har vi en kollektiv bias om svenskhet.
Titta på bilden av mig igen. I verkligheten passar jag bättre in i mallen av hur en typisk svensk ser ut än säg Ebba Busch. Men vi tror fortfarande blåögt på bilden av den blonda svensken som reproduceras av medierna och förstärks av omvärldens felaktiga föreställningar om svenskar.
Femton procent blondiner är en sensationellt hög siffra som gör Sverige speciellt. Ingen annanstans än i Skandinavien är koncentrationen av lintottar så hög. Men det är inte typiskt svenskt. Invandringen gör att blondinerna proportionellt sett gradvis blir färre och närmar sig resten av världen där mindre än två procent är blonda. Hur många blonda kineser har du sett? Indier? Från afrikanska länder? Hur kan svartskalle vara ett skällsord om nittioåtta procent av mänskligheten är det?
När jag drev tidningen Gringo hade vi ett återkommande inslag som hette Svenssonskolan där vi lärde ut stereotyper om svensk kultur i tio lektioner. Vurm för köer, djur och natur. Jantelagen. Ensam är stark. Mot slutet fanns en tentamen och prickade man alla rätt fick man ett diplom som intygade att man var ”auktoriserad svensk”. Jag har låtit publiker jag föreläst för göra Svenssontestet och den enda som levt upp till alla tio punkter är en man i Umeå som flytt från Bosnien. Resten snittar på ungefär hälften. Ändå håller alla med om att varje punkt är typiskt svensk.
Den omedvetna svenskhetsmall som vi programmerats med är utdaterad och behöver uppdateras. Den behöver vidgas för att befria de som redan identifierar sig som svenskar från en trång kostym och inkludera alla oss som ses som utländska utan att vi ska behöva göra avkall på oss själva. Det förutsätter att varje individ justerar sin mentala switch tills den återger en korrekt bild av verkligheten. Ta en titt på fotot av mig en sista gång. Nästa gång du ser någon som mig så tänk: svensk!
