Några av de mest hoppfulla ögonblicken i mitt liv har varit när ett konstverk, oftast en bok eller teaterföreställning, har förstått mig. Alltså: upphovspersonen skulle kanske inte förstå mig alls. Men själva verket. Aldrig har det hänt att ett sådant verk har handlat om, eller skapats av, någon som till det yttre liknar mig. Jo, ibland har skaparen varit av samma kön som jag. Men aldrig i samma ålder. Sällan ens verksam i samma tidsepok.
Frändskapen har varit en annan. Den har handlat om ett förhållande till språket, till vissa bilder och känslor, som fått mig att stanna mitt i det mentala steget och inse det oerhörda: att någon som jag aldrig mött, någon som inte har ett spår med mitt liv att göra, så att säga har fått syn på mig, kanske långt efter sin död. Att vi har fått syn på varandra.
Ett av de främsta exemplen är Georges Perec, 1936-82, som först brakade in i min hjärnsubstans med ”Livet en bruksanvisning” när jag var i tjugoårsåldern. Perec var medlem av Oulipo, ett experimentellt litterärt sällskap grundat i Paris 1960. ”Oulipo” står för ”Ouvroir de littérature potentielle”, ”verkstad för potentiell litteratur”; de hade helt enkelt roligt med språket för att de älskade det, och skapade nya stilar och sätt att umgås med orden.
När jag senare läste Perecs ”W eller minnet av barndomen” och ”Försvinna”, en bok som illustrerade tomrummet efter älskade döda genom att helt utelämna bokstaven E, djupnade mitt behov av hans arbete. Perec är inte intresserad av ”sanningen” – utan snarare av att fylla på verkligheten, förmå den att expandera genom att omformulera den på mer eller mindre möjliga sätt. Han förändrar sanningen till oigenkännlighet – och just därför blir det han skriver sannare än om han försökt kalkera faktiska omständigheter och händelseförlopp.
I mycket av det som skrivs och spelas i dag saknar jag den konstnärliga hämningslösheten. Tidsandan vill hellre ha dagböcker, konkreta skildringar av svåra perioder i författarens liv, berättelser som på ett närmast övertydligt sätt vill ringa in ett visst samhällsfenomen. Och den som skriver om andra erfarenheter än sina egna hamnar lätt i skottgluggen för aggressiv kritik kring att ha skildrat något på fel sätt, alternativt på rätt sätt, men någon annan, någon med ”tolkningsföreträde”, borde ändå ha gjort det i stället.
Problemet med detta är inte bara att den konstnärliga andningsmuskulaturen riskerar att förtvina. Det handlar också om konstens viktigaste muskel och mening: viljan och förmågan att leva sig in i något man inte upplevt. I någon man inte är. Vart ska vi människor ta vägen om vi inte får försöka tänka oss in i varandra, i andanom besöka varandras världar?
I den dokumentära sfären tror jag fullt och fast på tolkningsföreträdet. Där behöver vi närma oss en verklighet som de berörda får beskriva själva, i stället för att den annekteras av välvilliga outsiders. Men om konsten också ska vara dokumentär blir den bara en sämre version av riktiga dokumentärer. Och vi författare får alla börja ge ut oändliga dagböcker om det vi känner till. ”I dag drack jag tre koppar kaffe, precis som i går. Tänkte på att mina föräldrar var dumma mot mig ibland när jag var liten. I Vällingby är det kallt. Jag vill inte se något av det som visas på Netflix nu. Fan också.” Und so weiter.
Och så kan någon annan författare skriva i sin dagbok att min dagbok var tråkig, och att jag såg plufsig ut i TV4. Och ingen förstår någon. Försöker inte ens. En hund skiter håglöst invid den piggt färgsatta miljöstugan.
För övrigt anser jag att Matilda Gustavssons bok ”Klubben”, vid sidan av sin status som referensverk, tillför en hyperintressant dimension till diskussionen om konstnärlig verksamhet och dess villkor.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
