Krönika

Martina Montelius: Jag saknar hämningslösheten i konsten

Publicerad 1 december, 2019

ETC nyhetsmagasin

Tidsandan vill hellre ha dagböcker, konkreta skildringar av svåra perioder i författarens liv, berättelser som på ett närmast övertydligt sätt vill ringa in ett visst samhällsfenomen.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

Martina Montelius

Text

Några av de mest hoppfulla ögonblicken i mitt liv har varit när ett konstverk, oftast en bok eller teaterföreställning, har förstått mig. Alltså: upphovspersonen skulle kanske inte förstå mig alls. Men själva verket. Aldrig har det hänt att ett sådant verk har handlat om, eller skapats av, någon som till det yttre liknar mig. Jo, ibland har skaparen varit av samma kön som jag. Men aldrig i samma ålder. Sällan ens verksam i samma tidsepok.

Frändskapen har varit en annan. Den har handlat om ett förhållande till språket, till vissa bilder och känslor, som fått mig att stanna mitt i det mentala steget och inse det oerhörda: att någon som jag aldrig mött, någon som inte har ett spår med mitt liv att göra, så att säga har fått syn på mig, kanske långt efter sin död. Att vi har fått syn på varandra.