Peter Johnson: Jag saknar den sortens musik

Jag växte upp på landet med den tidens enkla krav, på att respektera läraren, polisen, mor och far... man efterlevde lagen från det man kunde gå...
Diktade Björn Afzelius i Gammaldags moral från skivan Tankar vid 50 som kom ut 1997.
Lite längre fram fortsätter Björn:
Snart reser mina ungar iväg mot framtiden, sen kan jag bara hoppas att de reder ut förvirringen, när de tvingas konfronteras med min gammaldags moral...

Kanske inget av Björn mest minnesvärda alster men intressant och inte minst aktuell:
Det här var nämligen låten som Jimmie Åkesson valde när han intervjuades i SVT lördagen innan valet!
Afzelius vänder sig i sin grav?
 
Valet har redan analyserats in i minsta detalj och det är gott så, jag tänker inte bidra.
Men det är intressant, det där att Jimmie uppenbarligen lyssnar på Afzelius.
Reinfeldt önskade å sin sida Avicii...
Filmen om Björns liv har hyllats av recensenterna. Själv såg jag den i onsdags.
Och visst är det som ett livets eget soundtrack.
Björn och Hoola Bandoola stod för något, tog ställning, vidgade perspektiven för en hel generation.
Den sortens musik saknar jag idag.

Jag hörde förstås Afzelius i många olika sammanhang, inte minst i Jönköping där han spelade relativt ofta – han växte ju upp i Hakarp och hade i slutet
av sitt liv en stuga i Kaxholmen som han ofta åter‑
vände till.
En gång hörde jag honom på Nya Ullevi i Göteborg.
 
Nej, det var ingen tidig arenakonsert á la Håkan Hellström. Men visst var vi några tusen som lyssnade.
Fast Björn var inte ens huvudattraktion.
På egen begäran spelade Afzelius före en allsvensk fotbollsmatch, och förmodligen även i pausen.

Det var hans hyllning till en av hans stora kärlekar, i det här fallet inte en tjusig donna: Örgryte IS!
Jodå, den gamle urproggaren Björn var hela sitt liv en varm Öis-supporter som följde sitt lag i ur och skur.
Och det var en kärlek som vi delade, han och jag. Två gamla proggare och överklassens lag.
Ibland övervinner skönheten förnuftet.

På tal om Göteborg. Vid ett besök i västkustens pärla i somras blev jag röd på riktigt.
Med en timme kvar till Jönköpingsbussens avgång slank jag inpå en restaurang i Nordstan och beställde pyttipanna och en lättöl.
När jag öppnade ketchupflaskan, som var av plast, exploderade den i min hand!

Ett undertryck hade bildats och det gjorde att ketchup sprutade med full kraft över mig, min fru och på väggar och bord.
Jag gillar ketchup – och använder ofta liknelsen med ketchupflaskan – men den här tomatsåsen luktade inte gott och färgen var mer blekrosa än röd. Förmodligen hade flaskan stått i stark värme.
 
Lätt chockad gick ut på toaletten för att torka av mig det värsta.
Ketchup på jeansen, på t-shirten, i håret. Som tur var hade jag en extra t-tröja tillgänglig som byte men jag tyckte att hela jag stank av ruttna tomater. Och hade drygt två timmar i en varm buss att se fram emot.
”Du får välja, antingen betalar vi kemtvätt för dig eller så får du ny mat gratis”, sa servitrisen.
Generöst? Är det ens kutym? Finns det något regelverk för ersättningar?
 
Jag åt upp min kalla pyttipanna och beskådade mina nerfläckade brallor.
Nej, det näringsstället uppsöker jag inte igen.
Trots att det heter samma sak som ett smeknamn på journalist...