Jag har det så bra på jobbet nuförtiden.
Eller snarare har mitt jobb – från början att lira – lett in mej på så mycket roliga grejer.
Ge ut böcker, koloniträdgårdsodlare, snustillverkare, surströmmingstillverkare – senare med surmört när strömmingen försvann, havsaktioner med Greenpeace och ugglesafaris med inbitna ornitologer.
Musikturnéerna jag gjorde ändrade karaktär, från sega bakfyllor på hotell till tidiga morgonutflykter med lokala fågelskådare och Naturskyddsföreningen.
Och nu ska vi kolla efter lodjur. På ett hemligt ställe.
Det är egentligen inte så mycket att berätta, vi åkte ut i skymningen och satte oss och glodde.
Inte såg vi nåt lodjur, men precis när marsskymningen tilltagit så mycket att det var lika bra att traska hemåt hörde vi hur ett lodjur vrålade.
Vi hade suttit stilla och tysta i två timmar, sett några vildsvin böka runt i backen bakom oss, några dovhjortar också som gick och betade framför oss ute på ängen.
Annars hände ingenting.
Jag hann tänka en del. Att lodjuret som fanns där framför oss nånstans mycket väl kan titta på oss utan att vi märker det. Vi sitter där och vill se, men det är vi som blir tittade på.
Kanske.
Lodjuret gav väl fan i vad vi tyckte om henne. Jag tror det var en hona. Det är dom som vrålar på vårarna.
Vi vill så gärna se lodjuret, vi kisar in mot buskagen i skymningen. Det är bra för en modern människa att vilja se nånting, att leta bland ris och snår. Att glömma sej själv och hur man ser ut för en stund.
Jag har ett trick när jag blir fotograferad. Jag slutar tänka på hur jag ser ut. Istället iakttar jag fotografen. Verkligen iakttar, inte bara låtsas.
Då slutar jag vara nervös för att jag är ful och gammal.
Samma sak när man går ut på en scen. Folk väntar sej att man ska leverera, men det skiter man i, man går in och tittar på publiken. Och verkligen tittar.
Man tänker tanken ”here we are now, entertain us”.
Man säjer ju inte det högt såklart, man säjer Hello Sweden eller nåt sånt, men man tänker det.
Att det är fan publikens ansvar att det här blir en bra kväll, inte mitt.
Såna trick kan jag tipsa er om.
Jag hann tänka en del. Att lodjuret som fanns där framför oss nånstans mycket väl kan titta på oss utan att vi märker det. Vi sitter där och vill se, men det är vi som blir tittade på.
Jag önskar att jag var som ett lodjur som kunde ge helt fan i vad folk tyckte om mej.
Eller jag vet inte, det är ju bra och så att bry sej. Att vilja bli älskad.
Dom två polerna har jag rört mej mellan hela livet. När jag var yngre var det så självklart. Jag ville bli älskad. Jag gjorde allt för att bli det.
Men nu sitter jag här och letar med blicken efter ett lodjur som inte behagar visa sej och jag tänker att jag skulle vilja va som Thåström, eller Greta Thunberg, bli uppvaktad av Obama och all världens högdjur men ändå bara – ”hejdå, jag skiter i eran jävla fest”.
Gå iväg, med svansen högt i vädret, som ett lodjur.
Nu är det jaktsäsong för lodjur. Folk vill skjuta lodjuret. Straffa det för sitt högmod. För sin tro att den klarar sej utan människorna med sina fyrhjulingar och gevär. För att det bara vänder oss ryggen.
Folk vill ha trofeer, därför skjuter dom lodjuren.
Folk är fan inte kloka nuförtiden, folk hurrar över vapnen och miltärallianserna vi ska gå med i.
Hurrar för kriget som snart ska bryta ut om dom sista oljereserverna under isen i Arktis.
Folk, eller i alla fall före detta kristdemokrater, poserar framför israeliska stridsvagnar.
Väldigt medvetet, för att forma bilden av sej själva.
Men ingen kan styra bilden av sej själv, det blir vad det blir.
Hitler övade in sina poser framför sin fotograf. Det finns bilder kvar där han testar att se arg, passionerad och lidande ut.
Men det blev inte som han tänkt sej. Dom allra flesta människor garvar när dom ser bilderna.
För så är det; du kan inte styra bilden av dej själv.
Livet blir bra mycket skönare när du inser det.
Anser jag.
Så tänkte jag under dom tysta timmarna i skogen.
Sen vrålade lodjuret.
Och vi började gå till bilen.
På onsdag ska vi ut och försöka se det igen.
