Christian Egefur: Jag minns hur vi satte oss ner på gräset, för att visa att vi inte deltog i striderna

Mina minnen är fragmentariska, sådär som minnen blir efter 20 år. Hur olika händelser krokar i varandra och vilka som var med var har bleknat bort. Men annat, som de tre poliserna som ursinnigt matar slag med batongerna över en person som fallit i en buske vid Vasaplatsen, eller hästarna som rusar rakt mot oss utanför Hvitfeldtska gymnasiet är fastetsade för alltid.

Jag hade inte bott i Göteborg mer än nio, tio månader. I det lilla kollektivet i Gamlestaden var det en del plugg, en del jobb men mest var det nog fest. Alla var lite sådär allmänvänster i olika format, och en sådan här helg blev det rejäl tillströmning av polare från både här och där. En stor sak, som jag minns det, var att demonstrera mot George W. Bush, som skulle gästspela under EU-toppmötet. Såhär post-Trump kan man lätt glömma bort hur hatad den där ”Texasgubben” var vid tillfället. Känslan inför, och innan allt brakade, var att något stort, rent politisk, höll på att hända. 90-talet hade bubblat av engagemang och det var som att Attac och andra arrangörer höll på att lyckas organisera en generations politiska uppvaknande. Alla som var just lite sådär allmänvänster och alla som tillbringat stor del av sin ungdom med att protestera mot nazister och rasister när de marscherade på 30 november och spred sin dynga som kallbrand över samhället. De flesta fredligt, en del maskerade.