Trettio år har gått och på sina håll verkar det ha blivit ball att vara unghöger. Man bör dock inte bli lurad av några trendkänsliga skägg. Strax under sitter den missprydande vindjackan kvar, som en ständig påminnelse om att historien aldrig har dömt till förbundets fördel.
Nu har Benjamin Dousa och hans gäng röstat igenom att ”inga skattepengar ska läggas på kultur”. Han avslutar sin tweet med ett sturskt ”Sänk skatten!”. Jag kan inte tolka tonen i tweeten som något annat än stolthet. Som hos en ettåring som vält en färgpyts på golvet och tror att han ska få föräldrarnas gillande.
I Benjamin Dousas lilla lilla värld är kultur som inte bekostar sig själv onödig kultur. Han ska minsann inte vara med och ge några ören till bilder och texter som inte bär sig på en marknad. Skulle det innebära att den enda kultur som finns är Ikeasponsrad eurodisco och medelklasspajsares hobbypoddar så får det väl vara så. Man behöver inte ens påpeka att MUF glatt tar emot några årliga miljoner i statsbidrag, för att se det solkiga i resonemanget.
Jag tycker att man kan diskutera vad skattepengar går till. Jag tror inte att allmänna medel är det enda eller ens det bästa sättet att sponsra kulturverksamhet. Men jag känner igen en stolt antiintellektuell när jag ser honom strössla med utropstecken.
På annan plats i flödet twittrar Danmarks liberala kulturminister Mette Bock till Lars von Trier. Demonregissören har i en intervju sagt att han gör de filmer som behövs, och Mette Bock riktar sig direkt till honom: ”Tänk om Lars von Trier ville utmana sig själv att göra en film som mynnade ut i hopp, glädje och en hyllning till livet. En uppbygglig film om allt det vackra, som livet också består av. Kom nu, Lars – jag vet att du kan”. För att understryka sin infantilism avslutar hon tweeten med ett emojihjärta.
Jag tycker att Lars von Trier gör jobbiga filmer. Efter teveserien Riket och musikalen Dancer in the dark menar jag att han har gått vilse i sina pretentioner. Jag har inget utbyte av hans neurotiska mörker. Men det vore mig främmande att uppmana honom att göra uppbygglig film, fiberrik film, film som morgongymnastik eller kruskakli. Än mer främmande hade det varit om jag vore högsta ansvarig för en nations kulturproduktion. Då hade jag haft på känn att min uppmaning skulle kunna uppfattas som ett hot.
Mitt liv kretsar kring kultur. Jag vaknar med musik ringande i öronen, jag somnar med en bok på magen, däremellan knarkar jag intryck och uttryck och avtryck som andra har gjort för att de måste, för att det behövts. Jag bryr mig föga om hur det finansierats, men jag är angelägen om att det finns. Mycket. Överallt. Hela tiden. För alla. Inte bara för mig. Och absolut inte bara för Benjamin Dousa och Mette Bock.
En värld utan kultur som irriterar, stör, skrämmer och jävlas är en torftig värld. En värld utan stolt antiintellektualism och infantila maktmänniskor är det inte.
För övrigt ... är det här min sista krönika för ETC. Jag sitter i detta nu och sammanställer en samling med krönikor och känslan infinner sig att jag har sagt vad jag har att säga och dessutom någon gång för mycket. Tack ni som orkat läsa. Vi ses kanske inte på barrikaderna, för där har jag aldrig trivts, men väl i något sammanhang som retar livet ur MUF.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
