Emma Jonsson Sandström: Jag för kampen på platser där jag vill leva

Jag var inte på Pride i år. Pride i Stockholm, menar jag alltså, eftersom jag är så pass gammal att när pridefestivaler blev ett begrepp i min värld så fanns bara Stockholm Pride. När Sveriges största arrangemang för hbtq-personer gick av stapeln, när mina vänner manifesterade och festade och förändrade världen, var jag inte där. Jag befann mig istället bland spåntak och turister och påflugna gråsparvar på en hembygdsgård i Dalarna och gräddade våfflor åt besökare på Classic car week – ett av Sveriges största arrangemang för folk som gillar raggarbilar.

Under mina sena tonår som hbtq-person i Ljustadalen drömde jag om att få åka ner till fartens, frihetens och frigörelsens festligheter. Stockholm Pride. Jag föreställde mig, längtade efter, en stad fylld av underbara galningar lika missanpassade som jag själv. En stad där jag kanske inte skulle märkas, åtminstone inte på samma vis som folk lade märke till mig i Sundsvall. Och när jag var nästan 19 och hade tagit studenten gjorde jag det. Jag köpte en biljett och åkte dit, själv. Det var omvälvande, men inte den euforiska fulländning jag hade väntat mig. Jag försökte ett år till, jobbade som volontär på festivalen i hopp om att få lite mer känsla för det. Utan större framgång. Det var helt enkelt inte min grej.