Min tonårstid kan jag minnas som en lång rad besök hos vänner, där vi satt inne på deras rum. Ibland var vi många där, andra gånger få. En central del i de besöken var ofta att den jag var hos spelade sin musik för oss som var där. Fanns det mer än en kille i rummet så pratades det också mycket om den här musiken. Om den ena plattan var bättre än den andra. Om den artisten eller gruppen alls kunde gillas. Vem som var bäst eller sämst.

Jag var aldrig helt med i de samtalen. Jag tycker om musik, men har alltid gillat många olika genrer. Namn på musiker intresserar mig inte alls. Och det som inte intresserar mig, det glömmer jag.

Utifrån musiken kunde man välja både kläder och frisyrer. För dem som ville fanns färdiga mallar att kliva in i, sådana som rymde allt från gemensamma värderingar till val av sminkning.

Men det var inte bara min musiksmak som var för spretig, utan det gällde också mina klädval. Min frisyr. Och min lust att säga emot så snart någon försökte tala om för mig vad jag borde tycka.

En del mallar möts man av redan som barn. Det blev min ena dotter medveten om när hon började ta ridlektioner och kom hem och fnös: ”Måste man bli en hästtjej bara för att man rider?” Detta sedan hon på skolgården plötsligt hade mötts av förväntningar om att hon skulle byta både umgänge och lekvanor.

Lusten att definiera både sig själv och andra genom yttre val lever vidare,  men de ramar som finns är inte lika snäva som tidigare. Maten du äter är en lika viktig markör som musiken. Eller den motionsform du ägnar dig åt. För att inte tala om fotbollen, som engagerar fler fans än någonsin.

Det känns som en bra utveckling, men jag är ändå lika ute där. Min kropp intresserar mig inte särskilt, inte när den håller sig frisk, vilket den oftast gör. Mat är gott att äta, men tråkigt att prata om. Fotboll? Nej, inte för mig.

Mitt eget liv har också förändrats. Jag dansar swingdans. Där ingår jag i ett sammanhang där många satsar mycket av både tid och pengar på sin dans. Jag hänger hyfsat med i dansen. Men när det kommer till detaljerna – att ha rätt saker till och att kunna namnen på alla turer – då är jag inte med.

Jag skriver mer och mer. Fyra romaner finns i olika stadier av begynnelse i min digitala byrålåda. Samt en del andra texter. En kurs i litterärt skrivande har jag hunnit med och jag är med i några grupper för folk med samma intresse på sociala medier.

Jag har en fot i vardera lägret och är både en dansare och en skrivare, men känner mig inte helt som något.

I förra veckan var jag på bokmässan. Under en dag simmade jag runt som en lycklig liten fisk, i ett hav fyllt med andra som var som jag. Jag flöt runt i stimmen av bokförsäljare och bokprat och tänkte att jag kanske hade fötts i fel århundrade? Att jag kanske hade känt mig mer hemma i den tid då romanen var ung och lästes av alla? Jag tänkte också att jag kanske hade valt fel yrke. Jag borde nog ha varit en bokhandlare, förläggare eller bibliotekarie. Då hade jag kunnat ägna mig helt åt att vara den jag är och fått ett liv bland böcker. Jag hade fått vara en läsare.

Efter några timmar kom mättnaden. Jag är nog ändå mest hemma där jag är. För varför välja ett hav, när du kan simma mellan flera?