Selma Brodrej: Jag har inget behov av att han straffas – jag vill bara inte att han tränar här

När jag i veckan tränade på mitt gym, som faktiskt är ovanligt trivsamt för att vara ett gym (det är fler gulliga tanter än biffiga killar där och stämningen är generellt väldigt opretentiös och, ja, jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till att kalla den mysig), såg jag en person som jag helst inte vill träffa. Jag sprang på löpbandet och när jag tittade upp från monitorn så stod han där. En kille jag brukade festa med som tonåring, en kille som då inte förstått sig på konceptet nej (detta var innan samtyckeslagen, på den tiden sexualkunskapen bestod av att lära sig trä på kondomer snarare än att lära sig vad tjatsex är). En kille som var typ 16 då och som antagligen är någon helt annan idag.

Jag vände bort blicken, höjde hastighet­en på bandet och lyckades via det plötsliga adrenalinpåslaget slå ett slags personligt joggingrekord. Men när jag en stund senare hade tränat klart och lämnat den plats som tidigare varit trygg fick jag en känsla av att jag inte vill gå dit igen.