Populismen, högerextremismen, nationalismen, fascismen, ja till och med nazismen äter sig allt snabbare framåt i vår värld. Putin, Erdogan, Trump, Orbán och Åkesson tar så mycket syre att det knappt finns luft kvar för oss andra att andas längre.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Och det lilla andningshål som trots allt finns kvar sugs upp av det eviga käbblet som vi normalt brukar kalla debatten.
Jag läser naturligtvis tidningarna fortfarande, har mobilskärmen full av nyhetsflashar om utspel dagligen, tittar på debatterna och lyssnar på argumenten.
Det görs mycket bra journalistik om politiken och samhället i Sverige i dag. Men det är inte de fördjupande reportagen eller de initierade analyserna som får mest spridning, som det pratas om i lunchrummen eller diskuteras på sociala medier.
Det som når ut ur det enorma informationsbruset är nästan konsekvent de allra mest populistiska utspelen, det rasande faktaförnekande hatet, de mer eller mindre medvetna missförstånden och de mest högljudda förenklingarna.
Om det inte handlar om det politiska spelet om regeringsmakten så handlar det om snabba lösningar på svåra och långsiktiga problem. Eller så ska det ältas fram och tillbaka mellan retorikexperter och tyckonomer om vem som egentligen ”vann debatten”. Som om valet om vårt gemensamma samhälles högsta ledning bara var en lättsam show.
Allt är förutsägbart och oerhört strategiskt. Noggrant intränade och fokusgruppsanpassade talespunkter vars enda strategi är att skrika högst för att sprida oro, kaos och ökad polarisering.
Debatten har spårat ur så hårt att det är omöjligt att orka välja glädjen. Utgångspunkten är hundra procent konfrontativ. Retoriken så upptrissad att bara de med störst botarmé på Twitter når fram.
Jag har nästan helt slutat att diskutera politik på sociala medier och jag kommer på mig själv allt oftare med att undvika att svara när någon bekant försöker inleda politiska diskussioner.
Jag har gått in i väggen i det här politiska livet. Tappat orken, lusten, peppen.
Så vad gör man då för att inte gå under och ge upp totalt? Politiken är ju faktiskt bland det allra viktigaste som finns i livet. Att vara med och göra världen lite bättre. Att orka bry sig om och diskutera hur vårt samhälle egentligen ska fungera. Att identifiera vilka problem som finns och försöka hitta kunskap och vägar för att på bästa möjliga sätt lösa dem. Att orka bry sig helt enkelt.
Psykologen Karoline Östman gav i Magasinet Arena 2016 ett bra svar på hur man tar sig ur en politisk depression.
”Vägen ut handlar om att sluta älta och långsamt försöka aktivera sig i stället”, säger Östman och fortsätter: ”Att försöka hitta saker som på längre sikt skulle kunna ge mening och göra det trots känslor av hopplöshet. För att bota den politiska depressionen behövs mindre åsikter och fler händer. Så gör du något både för dig själv och för världen”.
Mindre åsikter och fler händer alltså. Jag tror Östman har rätt och jag skriver detta lika mycket som en uppmaning till mig själv som till alla era andra som känner igen er i den politiska uppgivenheten.
Gör något! Agera!
Engagera dig för en fråga du brinner för, oavsett om det handlar om flyktinghjälp eller strejkrätt, antifascism eller klimatet. Det viktigaste är att göra något mer än bara älta vidare samma eviga gnäll. Strunta i att skriva den där Facebook-statusen som bara gör dig ännu mer förbannad och uppgiven, och vänd i stället frustrationen till något konstruktivt. Gå med i en aktionsgrupp, gå ut och demonstrera, kräv din rätt på jobbet, läs en bok, gå på en föreläsning, anmäl dig till att göra läxhjälp för nyanlända. Hjälp en medmänniska med att må lite bättre genom att visa att du faktiskt bryr dig om hen.
Om du ändå är helt förlorad så lyssna en gång till på Marvin Gayes ”What’s Going On”. Albumet som kom för snart 50 år sedan, men fortfarande är den bästa quickfix som finns för att få lite hopp tillbaka om världens och mänsklighetens tillstånd.
