Deras mjukast möjliga indie-disco är vid ett första ögonkast närbesläktad med hur framtidens pop lät i Göteborg i det här seklets begynnelse. När band som Tough Alliance och The Embassy i några månader gav sken av att faktiskt kunna ta över världen med sin manifesterande kombination av Pet Shop Boys-filosofi, Broder Daniels vidöppna anti-sång och noggrant formgivna basebollträn.
De kommer från Italien och heter Marxist Love Disco Ensemble.
Men en väsentlig skillnad är hur Marxist Love Disco Ensemble försöker skapa skicklig jazzfunk. Så som man ju helst bör göra 2022.
Man kan enkelt skönja inflytandet från smart 1980-talspop som Chaz Jankel, Joe Jackson, Orange Juice och Prefab Sprout. Men lika mycket från fransk och italiensk medelhavsdisco.
Ensemblens debutsingel heter ”Brumaire”. Döpt efter Karl Marx bok ”Louis Bonapartes adertonde brumaire” från 1852, en analys av franska revolutionen och som stakar ut vägen mot den annalkande Pariskommunen 1871.
Paolo Volkov heter visionären bakom det utmärkta gruppnamnet. Med Bologna som bas är han också – om jag har förstått det rätt – Marxist Love Disco Ensembles kompositör, huvudsaklige sångare och enda fasta medlem.
Han har valt att samarbeta med jazzmusiker från Kroatien, Slovenien och Italien. Debutalbumet, som kommer i mitten av september, spelades in i Ljubljana.
”Brumaire” är ett strålande exempel på hur modern politisk popmusik inte alls vare sig bör eller måste låta som, säg, Woody Guthrie, The Clash eller Public Enemy.
Lättlyssnat fluffig vinjettdisco är ju så mycket mer effektiv. I en YouTube-kommentar beskrev någon – besviket! – ”Brumaire” som ”polsk hissmusik från 1985”. Och det är just det den har kapacitet att kunna bli.
Det skrivs dessutom alldeles för sällan poplyrik om dialektisk materialism. Frågan är om någon ens har gjort det sedan brittiska Scritti Politti närmade sig ämnet under det allra tidigaste 1980-talet, för övrigt en uppenbar förebild till mycket av det Marxist Love Disco Ensemble försöker uppnå i ny skrud.
Public Enemys ”Fight the power” kommer aldrig att spelas i en polsk hotellhiss – vare sig då eller nu – men ”Brumaire” skulle däremot slinka förbi lika obemärkt som sublimt.
Utöver den modernaste jazzen från Chicago och London och det engelska r’n’b-kollektivet Sault är vi ju inte bortskämda med intellektuell politisk popmusik.
Milda bossanovor med lyrik om hyreshöjningar och välproducerade soulballader om vikten av fackföreningar är ju alltid att föredra framför förutsägbarheten i uttalat politisk musik som låter exakt som vi alldeles för länge har låtit oss indoktrinerats till att tro att den ska bete sig (och gärna också se ut) som.
Men Marxist Love Disco Ensemble låter bara exakt som de heter. Som om löpte det en rak röd tråd från deras sylvassa pressveck under ett cafébord i Bologna till 1980-talets The Style Council och hela vägen tillbaka till The Modern Jazz Quartet.
Och dessutom var ju italiensk disco – redan innan Paolo Volkov så vackert politiserade den – något av det allra finaste vi har.
PS. Marxist Love Disco Ensembles ”Brumaire” finns på alla musikstreamingtjänster. Deras debutalbum ”MLDE” går att förbeställa hos https://marxistlovediscoensemble.bandcamp.com
För övrigt är min semesterläsning den här sommaren ”The Frontline: A Story of Struggle, Resitance and Black Identity in Notting Hill”. Under Ishmahil Blagrove Jrs redaktörskap framstår den efter bara några kapitel som en ”Please Kill Me” för oss som tycker att lovers rock är viktigare.
