Eva Ahremalm: Jag har blivit med lokal

För några veckor sedan vaknade jag med en splitterny insikt. Jag hann knappt blinka gruset ur ögonen förrän orden ropade till mig – JAG SKA HA EN LOKAL! Jag blev lite förvånad själv ska jag erkänna. Var kom denna bestämda tanke ifrån? Lite hade jag väl funderat över att det är lite knöligt att ha en del av sitt jobb hemma. Men inte visste jag att jag skulle ha en egen lokal. Inte förrän den där morgonen för några veckor sedan. 

Det är så att jag är egen företagare. En rödgrön kulturarbetarföretagare. En sån som är ute och spelar och gör föreställningar och sjunger och utbildar och inspirerar. Men även det kräver planering och marknadsföring. Ett litet rum har jag gjort i ordning hemma där jag har min skrivare och alla papper och kvitton och dator. Där sitter jag och försöker koncentrera mig. Men det är lite komplicerat när arbete och hem flyter ihop till en gemensam soppa. Ofta ringer det på hemtelefonen (hör och häpna vi har en sån) och nån vill prata. Jag är på ”jobbet” försöker jag, men det är inte alls lika lätt att sätta gränser när man är hemma. Sen finns det mycket andra saker som pockar på. Gräset står därutanför långt och fluffigt och vill klippas. Det är liksom smidigare att ta sig för än att skriva en krönika eller en ansökan eller en text. Så ser jag att blommorna är torra. Växthuset behöver städas. Diskbänken röjas av så man kommer fram till spisen för att laga sin lunch. Så smäller det i dörren och bonusbarnen kommer hem, ställer frågor, undrar vad jag gör. Så kommer mannen hem alldeles för tidigt för min smak. Ja ni fattar. Det är helt enkelt svårt att ha sitt företag hemmavid. För att få lugn och ro till att skriva och planera hamnar jag gärna på Fröken Brogrens lilla café. Men där slinker det in folk man känner och så är det klippt igen. Och inte ringer man viktiga samtal när kyldisken dundrar lite för högt (de har visst bytt den nu).