Otroligt nog skrev jag varenda dag från att jag var 11 år ända upp i gymnasiet. Och framförallt skrev jag om ett vibrerande tema: Mina mycket heta begär till (vad jag då ansåg var) mycket heta killar.
Åh, killar! På sportlovet, kollot eller på blinkande skoldiscon i en svettluktande gymnastiksal. Överallt dök det upp någon otrolig KILLE, med till exempel coola silversolglasögon uppsatta i sitt blonda hår (”åh!”), eller med extra snygga underarmar som spändes när han spelade rundpingis (”åh” igen).
Killar som jag gjorde generande och ofta mycket misslyckade ansträngningar för att få.
Tveklöst mest drypande var ändå mina dagliga rapporter om bröderna Hanson, pojkbandet jag föll handlöst för efter att sett videon till hiten ”Mmmbop” på tv och sedan var olyckligt kär i under flera år.
Enormt detaljerade hångeldrömmar varvades med långa undermåliga dialoger på engelska, fantasier där jag imponerade på den snygga mellanbrodern Taylor med mina mycket mogna analyser av bandets tidiga låtar. Han blev här givetvis blixtförälskad och ville att jag skulle vara med och sjunga stämsång (”You are so talanted Kristin...”).
Jag var 13 då. Det är över 20 år sedan dess. Ändå imploderar jag nästan av skam när jag läser ur dagböckerna. Hur kunde jag tillåta mig själv att vara så patetisk? Det känns så fruktansvärt pinsamt att detta en gång varit jag.
Ungefär samma känsla drabbar mig initialt när jag läser ”Tre Kvinnor” – en nyutkommen bok om tre vuxna kvinnor och deras lust. Här finns väldigt mycket att känna igen om hemliga begär och känslor som vi knappt ens vill erkänna för oss själva.
Under åtta år har journalisten Lisa Taddeo intervjuat tre amerikanska kvinnor om deras kärleksliv, lust och längtan.
Det är den kristna hemmafrun Lina, som lever i ett kärlekslöst förhållande med en man som vägrar kyssa henne. Som istället börjar ha sex med sin gamla high school sweetheart. Det är 17-åriga Maggie som inleder en relation med sin gifta engelskalärare, vilket snabbt går åt helvete. Och Sloane, vars man vill att hon ligger med andra. Ett modernt och frigjort äktenskap, resonerar hon länge – tills hennes känslor kommer ikapp.
”Men sluta håll på med era dåliga beslut!”, kommenterade en kollega irriterat under sin läsning. En reaktion som väldigt väl visar hur igenkänning ofta kan landa i nästintill avsky. Hur vågar dessa kvinnor tillåta sig att vara så... dåliga? Inom parentes: Ungefär lika dåraktiga och irrationella som jag, även om jag kanske aldrig skulle släppa fram de känslorna.
”Tre Kvinnor” har hyllats internationellt och fått lovord som ”omedelbar feministisk klassiker” och ”enastående mästerverk”.
Men den som hoppats på en manual till jämställt sex och politisk korrekt åtrå får leta någon annanstans.
Det befriande är snarare hur kvinnornas begär inte över huvud taget skildras som uppbyggligt eller duktigt.
Det är inte lust som alltid leder till lycka. Det är inte lust riktad mot ”rätt” person. Här skildras istället de enorma krafter som bara vissa av oss någonsin får uppleva, åtrå som kanske till och med kräver ett visst mått av förnedring eller risktagande.
Långt ifrån självklarheter i en tid av behärskad ”self care”-feminism.
Lisa Taddeo skildrar livet. Inte hur livet borde vara. För 100 procent jämställd och uppbygglig åtrå – är det verkligen ett feministiskt mål?
”Tre Kvinnor” får mig att se på mina gamla dagböcker igen, fast på ett nytt sätt. Tacksamt tänker jag på den generande tonåringen som fantiserade om att bli ihop med ett kristet pojkband. Hon som övade upp sin fantasiförmåga för att så småningom kunna rikta den mot nya irrationella mål.
Motvilligt erkänner jag också att de oövertänkta begären på inget sätt slutade vid gymnasiedagböckernas sista blad.
Även i vuxen ålder fanns förstås han som jag åkte flera mil för att ”kanske råka stöta ihop med” på en pub. Eller mellanchefen jag dejtade när jag var praktikant – som jag var både äcklad och attraherad av för att han hade makt.
Det känns som en frigörelse att erkänna de här sidorna av mig, och av den kvinnliga åtrån i stort.
Att jag hängett mig, trots risken att bli krossad.
