Krönika. Linda Skugge.

2020-01-24 10:45
Puffetikett
Dagens ETC

Jag försöker förtränga mitt dåliga förstamanus

Efter några dagar lugnar jag ner mig och irritationen lägger sig och jag börjar gå igenom mina bokmanus – och inser att samtliga ändringsförslag är sådana som gynnar boken.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Hur hinner Juno läsa på om kaniner innan hon spelar in vloggen?

Hur ska man förstå att det är Amanda som stulit hästen?

Det går lite fort i slutet.

Hur kan Edie Hennings mobilnummer när han messar honom från den gamla Nokian?

Redaktörernas anmärkningar på mina barnböcker gör mig så irriterad att jag, istället för att korrigera manuskripten, börjar googla på det där vansinnigt roliga brevet som Raymond Chandler skickade till ”Hitch” (Hitchcock) efter att han – utan att få en enda kommentar på det filmmanus han skrivit utifrån Patricia Highsmiths roman ”Strangers on a train” – fick sparken.

”But if you wanted something written in skim milk, why on earth did you bother to come to me in the first place? What a waste of money! What a waste of time!”

Jag börjar till och med mejla utdrag ur Raymond Chandlers brev till kollegor för att få stöd.

”What I cannot understand is your permitting a script which after all had some life and vitality to be reduced to such a flabby mass of clichés, a group of faceless characters, and the kind of dialogue every screen writer is taught not to write – the kind that says everything twice and leaves nothing to be implied by the actor or the camera.”

Men när stödet uteblir döper jag en anteckning i mobilen till ”filmfail” där jag listar sådant som man väl måste klassa som mer eller mindre klantiga manushaverier. Men, tänker jag som tröst och pepp, sådant som alla förlåter för att det är mänskligt och inget kan vara helt fläckfritt eller perfekt.

Som till exempel i ”På drift mot Idaho” då River Phoenix mammas adress bara råkar ligga på en fucking lapp i repan på det där stället där hon jobbat. Är inte det lite futtigt? Hur kunde Gus Van Sant tillåta det? Vore det inte lite bättre om River hade behövt kämpa i alla fall LITE mer för att hitta sin mamma?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Hur hann Neo och Trinity planera den där maffiga sprängkuppen när de skulle rädda Morpheus? Gick det inte lite VÄL fort där?

Eller i ”Frost” då Anna helt plötsligt vet vad Kristoffer heter?! De har ju inte presenterats för varandra innan. Hur gick det till, vill man ju veta.

Där gick det sjuuuukt fort!

Och hur kommer det sig att Frank i HBO-serien ”Killing Eve” KAN sin svärmors nummer när han messar henne från kollegans mobil? INGEN kan NÅGONS nummer nu för tiden.

Och är det inte verkligen konstigt att de i John Ballard-filmen ”High-rise” mot slutet måste äta hästen och hundarna fast de har cigaretter och sprit? Om de kunde gå ut och köpa det ena kunde de väl köpa det andra?

Efter några dagar lugnar jag ner mig och irritationen lägger sig och jag börjar gå igenom mina bokmanus – och inser att samtliga ändringsförslag är sådana som gynnar boken. Ja, det går verkligen för snabbt på slutet. Så pass att jag börjar undra om jag hade råkat skicka fel version till förlaget. För i den versionen som redaktören fick förstod man absolut ingenting.

”Redaktören har alltid rätt”, skriver skräckförfattaren Stephen King i sin klassiska bok ”Att skriva – en hantverkares memoarer”.

Ingenting kan vara mer korrekt, inser jag och raderar min patetiska ”filmfail”-anteckning och tvingar bort min infantila ilska och försöker förtränga mitt dåliga första­manus.

Men till skillnad från King tycker jag INTE att skrivande handlar om telepati, utan att det är ett rent och skärt samarbete. Mellan författaren och hennes redaktör.

Att skriva en bok är ett samarbete och jag hade inte fixat att skriva en enda av mina om det inte vore för mina fantastiskt skärpta och tåliga redaktörer.

Jag vill passa på att tacka alla smarta redaktörer som har räddat alla böcker jag någonsin gett ut.

Utan er vore jag absolut ingenting. Ni har rätt, det gick verkligen lite för fort där i slutet. Och jag har ingen aning om hur Juno hann läsa på om de där kaninerna.

Plus & minus

Plus: Firar in våren London.

Minus: Att jag inte har en biljett till Nick Cave i Stockholm.