Det är ingen idé att försöka stänga av den. Den har rostat fast och kommer antagligen att förbli så för all framtid.

Ja, jag känner och tänker en hel jävla massa. Så är det bara. För mig har det hjälpt att låta porlandet bli en del av min vardag. En lika självklar del som att andas eller att blinka.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

I dag vet jag långt mycket bättre när jag kan skilja det stilla vardagsporlandet från det mer oregelbundna, kraftiga strömmandet som orsakas av någonting utifrån, utanför mitt lilla mentala äggskal, där jag sitter som en annan skev och malplacerad yogi-mästare.

Är inte ens vig nog att sitta i skräddarställning. Knäna liksom pekar snett uppåt i stället för att ligga prydligt jämns med marken. Kniper fingrarna som en ska men vet inte om jag gör rätt.

Försöker humma ”ohm” lite sådär ända nerifrån magen och i samklang med jordens energier och whatever, men liknar mest ett slags skrovligt väsbröl, vibrerandes längst upp i halsen och jag måste pausa efter en stund för att harkla mig. Vem fan harklar sig mitt i ett ”ohm” liksom … ?

Är mer koncentrerad på att VERKA avslappnad och ett med universum än på att faktiskt vara det.

Jag är Huddha, Buddhas nervösa och osköna kusin som gör så gott hen kan, men som inte riktigt får till det där med att höjas upp till en högre existens.

Trots att poängen må vara snurrig så vill jag få fram att det faktiskt går att leva som överkänslig/högkänslig/whatever-känslig, utan att det totalt slukar en. Men att det kanske är lite svårare än för den genomsnittskänslige att nå dit.

Vi får liksom anstränga oss lite extra.

Vi är ungen med inlärningssvårigheter som stämplas som sannerligen obegåvad och döms ut som helt jävla prutt-dum-i-huvudet i jämförelse med våra ”normalbegåvade” klasskamrater. Det sägs att vi inte kommer att åstadkomma någonting, utöver att hamna i ett slags limbo av harmlös småbrottslighet eller gå all in och upphittas död, ensam och dreglandes i en portuppgång med en kanyl fulknark uppkörd i armvecket.

Men just PÅ GRUND av den där misstron och allmänna fnys-stämningen inför våra ambitioner att tas på allvar så växer vi upp och klassas i vuxen ålder som vår generations största geni, skriver banbrytande böcker, upptäcker helt förunderliga ting, skapar ramaskri och vinner Nobelpris till höger och vänster.

Just för att vi fick en lite svårare start. Just för att vi tvingades jobba för det som de flesta andra tar för givet – att få lite jävla sinnesro. Men ja. Om jag ska lösa min egenkonstruerade Da Vinci-kod så är väl summan av kardemumman den att jag fått kämpa som en liten jävla gnu för att må så bra som jag faktiskt gör i dag.

I stället för att sympatidrabbas av panik med min inre, hysteriskt skrikande högkänslighetstingest och trigga igång oss båda så till den grad att vi till slut hamnar på golvet, tuggandes fradga och oförmögen att göra någonting annat än att bara stirra in i väggen och vilja dö, så har jag satt mig ner och lyssnat på vad den hysteriskt skrikande lilla saken faktiskt har att säga.

Mellan de desperata och knappt skönjbara snyftandetagen går det att urskilja ord, sanningar och tydliga direktiv på vad den – och jag – behöver för att må bra.

Den är inte heller dum i huvudet. Den kommunicerar bara lite annorlunda. Det tar ett tag att lära sig dess språk, men när en väl lyckats … då finns det bara otroligt värdefulla utbyten att hämta.

Och i dag så sitter vi bredvid varandra, stillsamt hand i hand och triggas inte längre till panik av varandra i onödan.

Den skriker, gormar och lever fortfarande om. Känslorna och tankarna finns fortfarande där. Letar sig in i ett andetag, en ouppmärksam blick, en förnimmelse i ögonvrån, i ett hjärtslag. Och för en bråkdels sekund så känner jag den där gastkramande ångesten som förut kunde ha mig i sitt stryptag i dagar i sträck. Men det är allt. Den går över. Den tar inte kontroll. Inte av sig själv.

Klart att det händer att den återfår makten för en kort period. Men aldrig att jag permanent lämnar rodret åt den jäveln igen.

I dag är det jag som ensam är kapten på denna skuta. Ingen annan.