Krönika. Rossana Dinamarca.

2021-09-14 18:25
Puffetikett
ETC Göteborg

Jag dög till att visas upp

När jag ställde upp som partiledarkandidat efter Lars Ohly gjorde jag det för att jag tyckte det var dags att partiet visade på att vi var det partiet för vilka vi sade oss företräda

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

Jag var nio år gammal när jag blev politiskt engagerad. Jag hade varit på ett sommarläger som förutom bad, lek och grillning också innehöll politik på temat Nicaragua måste överleva. Vi fick lära oss om Somozas diktatur och att barn lika gamla som mig var barnsoldater i gerillan. Jag kom hem full av ilska och med en brinnande vilja att förändra.

Jag framkallade ofta det minnet för att påminna mig själv om varför jag blev politiskt aktiv, för att inte tappa fokus. När jag valdes in i riksdagen hade jag en plansch på mitt kontor med en bild av en barnsoldat, som jag hade fått från någon barnrättsorganisation, för att inte glömma bort varför jag var där. 

Politik har för mig alltid handlat om att förändra – inte att nå maktpositioner. Ändå kom jag att vara i politikens toppskikt och Vänsterpartiets yttersta ledning under en stor del av mitt politiska engagemang. Det var dock inte en plats som var given eller gavs. 

Jag kan förstå att det för en vit medelålders man kan vara svårt att se det och därför ter det sig oviktigt för honom med frågor som rör representation. Han kan ju spegla sig och se sig själv var som helst. Det finns inga tak, inga hinder. Därför är det lätt att avfärda representation genom att nedsättande kalla det för symbolfrågor, identitetspolitik eller att en inte har alternativa strategier. Att få det att verka som om det bara handlar om en vilja att få stå i rampljuset.

Men en liten flicka som är dotter till flyktingar och bilbyggare i ett miljonprogramsområde hade inte lika lätt att spegla sig i andra. Jag var den flickan och jag följde med min mamma till de stora varuhusen efter stängning. Min mamma och andra kvinnor moppade golven bland de fina kläderna och mjukisdjuren som jag kramade och önskade var mina. Jag såg aldrig att såna som mig eller mina föräldrar som jobbade på banken eller syntes på TV. Politikerna hette Olof, Sten, Kjell-Olof, Torbjörn, Ulf, Alf etc. 

Lika smickrad som jag var över att få kandidera på andra plats på riksdagslistan när jag var 20 år, lika besviken blev jag när jag insåg att jag bara användes som en skyltdocka för Vänsterpartiet fyra år senare. När vi hade chans på två mandat flyttades jag nämligen ner till en tredje plats med motiveringen att den man som sattes på andra plats – efter mannen på första plats – var så mycket feminist att han gick som kvinna. En annan motiverade det med att jag skulle ha ett osvenskt temperament som de inte var vana vid. Men jag dög till för att visas upp, att partiet hade en ung invandrad kvinna i topp. Tre saker i ett, som ett kinderägg, men utan att det hotade någons maktposition. 

För en tid sedan hittade jag en gammal intervju som jag gjorde när jag var 23 år. I den påtalade jag vikten av representation i samhällets alla delar och att svenskar med invandrarbakgrund fortfarande var fjärran från den politiska makten. Jag sa också att detta inte var var något som vi invandrade skulle få för att någon skulle vara snäll och ge oss del av den. Det krävde kamp och jag tänkte inte stå bredvid och bara titta på.

Det här har alltså något som följt mig genom så gott som hela mitt politiska verk. 

När jag ställde upp som partiledarkandidat efter Lars Ohly gjorde jag det för att jag tyckte det var dags att partiet visade på att vi var det partiet för vilka vi sade oss företräda. Jag minns när jag sa detta på en av alla utfrågningar i den cirkusturné som vi som kandiderade till posten medverkade i. Efteråt fick jag höra kommentarer bakom min rygg om att jag inte borde sagt så. Det var inte passande av just mig att påtala detta då jag ju var den enda icke-vita kandidaten.

Jag påtalade detta under hela min tid i partiledningen. Om vi sa oss vilja representera arbetare, invandrade, unga, kvinnor så behövde det också synas och då räckte det inte att en vit medelåldersman kände att han kunde solidarisera sig med dessa grupper. Vi måste visa upp att vi var dem. Att de kunde spegla sig i oss. Visa att vi var beredda att upplåta plats och makt. Även om det verkar onödigt för den vita medelålders mannen.

Plus & minus

Plus: Restriktioner släpper! Må vi bara hantera det på ett bra sätt och inte bli helt crazy.

Minus: Att var fjärde elev med utländsk bakgrund tvingas uppleva rasism och att vuxna i skolan sviker dem.