Krönika. Linda Skugge.

2020-06-26 16:09
Puffetikett
Dagens ETC

Jag bör söka hjälp för att kunna bry mig om en man med inkomst

”Det hetaste jag vet är en man som inför en resa fem minuter innan taxin kommer bara kastar ner lite random grejer i en skitig plast­påse och bara drar i kläderna han vaknar i.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

En för mig oförglömlig scen utspelade sig för ett par år sedan på Arlanda framför bagagebandet. Ett par, där mannen var lika sliten som kvinnan var uppstyrd, väntade på tjejens väska. Efter att ha burit upp kvinnans reseffekter på bagagevagnen la mannen dit sitt – en tämligen trasig svart sopsäck, ej hopknuten och där endast lite krafs låg och skramlade omkring på botten.

Jag kunde inte sluta stirra … av hänförelse – och upphetsning. Förmodligen dreglade jag från min öppna mun. Och jag använder ofta den mannen som min sexfantasi.

Det hetaste jag vet är en man som inför en resa fem minuter innan taxin kommer bara kastar ner lite random grejer i en skitig plast­påse och bara drar i kläderna han vaknar i.

Min drömman ska vara skitig, aldrig klippa sig, ha tejpade glasögon, sakna mobil och betalkort eftersom de glömdes ”någonstans” föregående natt, samt vara extremt smart. Den mest beundransvärda på detta område är han som först hade en spelning med sitt band i någon sketen håla ute i landet, sedan söp upp allt som fanns i logen, sedan tog 03-bussen hem till Stockholm och åt frukost på McDonald’s på Vasagatan för att toppa det hela med att direkt gå och skriva högskoleprovet – och få 1,9.

Jag älskar män som är så begåvade att de hamnar bakom en bardisk. För att de aldrig fått tillräckligt med utmaningar i pluggsammanhang att de inte blir någonting alls. Att de super ner sig hårt varje kväll är inga problem. Jag nosar upp dem och tänker varje gång: honom ska jag ha!


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Leaving Las Vegas-snubbarna. Mmm! De som går ner sig och är bortom hjälp. De fullständigt hopplösa. De som andra varnar en för. De är de enda som intresserar mig.

”Är det för att du själv har en Vegas i dig?” frågade nyligen en manlig konstnär, som förmodligen också själv är en sådan och som jag utnämnt till min relationscoach, så pass att jag i tid och otid helt hämningslöst messar honom om mina senaste dejtingbravader. ”Eller är det så att du vill rädda dem?”

Ingetdera, svarade jag. För jag tycker mig känna mig själv så pass bra att jag vet vad det handlar om. En sorts mix av att kaosmänniskan lugnar den ångestridna, sjukligt uppstyrda filofaxmänniskan och att feeda mitt ständigt pågående självskadebeteende. Att kicka på att inte vara värd något. Att gå igång på att öppna såren bara lite till. Så att det svider som fan. Så att ärren aldrig läker. Mmm! Det kallar jag sann livskvalitet.

Väninnekören gör allt för att se till så att jag håller mig på banan. 

”Försök att tänka på vilket jävla kap DU är och hur glad han ska vara som får hänga med dig”, skriver en av dem i ett av sina många peppande sms som hon tar sig tid att författa mitt under en viktig jobbkonferens som hon är ansvarig för.

Men kap? Vad är det? Hur känns det? Hur ska jag kunna tänka på något som jag inte ens vet vad det är för något?

Min bästa vän, en lika sträng som ljuvlig flata, som (med all rätt) gör tummen ner till samtliga män som jag kommer dragande med, har nog rätt när hon säger att jag måste gå i terapi. Och att det är bråttom. Jag börjar också luta åt att jag kanske bör söka hjälp för att kunna uppbringa någon form av känslor för en man som har inkomst. Och inte dricker. Som inte bara packar en normal väska inför en resa, utan dessutom viker ihop (de nytvättade och sköljmedlade) kläderna i prydliga högar. Som har en mobil. Och som aldrig skulle tänka tanken att göra en Leaving Las Vegas.

Plus & minus

Plus: Mina snälla barn

Minus: Den förbannade ensamheten