Anders Wallén: Jag är oskyldig på riktigt den här gången

När jag gick i skolan hände det att jag kände mig orättvist behandlad. Många gånger fick jag skulden för sådant som andra egentligen bar ansvaret för. Det var lättast att skylla på mig och hade jag mot förmodan inte gjort något just där och då var det säkert bara en tillfällighet. Och jag har sedan dess haft svårt att se oskyldig ut. Jag blir plågsamt medveten om alla småmuskler i ansiktet och de tycks bli svårare att manövrera ställda inför en fråga, uttalad eller outtalad, om min eventuella delaktighet i skurkstreck. Leendet med vilket jag bedyrar min oskuld är inte alls naturligt och vinnande utan stelt och tillgjort. Och jag är nog inte ensam om att titta bort och försöka att se ut som en helt vanlig kille med helt vanliga planer när en polisbil full av spanare lusåker förbi på gatan. Att se oskyldig ut är en svår konst som endast mycket små barn och förhärdade brottslingar behärskar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS