Tipset kom från Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg och han visste vad han pratade om. Som ledarskribent i Sveriges största tidning har han fått utstå en hel del och jämfört med honom har jag minst sagt varit skonad.
Men de gånger folk faktiskt har gett mig ogrundad kritik eller kommentarer vars enda syfte är att förolämpa har jag försökt följa Anders råd. Dels för att jag inte vill begränsas av självtvivel, men också för att det finns något osympatiskt med att bli uppslukad av andras åsikter om en. Jag vill inte bli en av narcissisterna som satt en Google Alert på sig själva och som inte pratar om något annat än vad som sägs om dem online.
Därför är jag egentligen inte intresserad av att klaga på de taskiga Facebook-meddelanden jag fick efter att jag förra veckan skrev en text om Jordan Petersons framträdande i Stockholm. Vad som däremot intresserar mig är medialogiken och dess hopplöshet. Och för att skriva om detta deprimerande fenomen är jag mer eller mindre tvungen att ägna, åtminstone några rader, åt den typen av kritik Anders lärde mig strunta i.
Det är nedslående att se hur puckade vi är på sociala medier och hur bra vi trivs i våra respektive åsiktskorridorer. Jag skriver inte i vi-form för att försöka manipulera mig till sympati utan för att jag på riktigt är en del av problemet. Det tar en halv sekund för mig att avgöra vem på internet som är rimlig och vem som är ett freak. Jag är extremt kategorisk och snabb på att avfärda innehåll jag spontant inte sympatiserar med som strunt. Om en delad artikel på en plattform som Facebook hade varit ett nationellt prov i läsförståelse hade de flesta av oss fått underkänt.
I ett försök att ändra på detta och inte bete sig som en fullständig idiot bestämde jag mig för att faktiskt lyssna ordentligt på det inslag av SD:s propagandakanal Riks som ägnades åt min Peterson-artikel.
Programledaren Emmie Mikaelsson börjar med att ta upp en del av min text där jag beskriver en rädsla inför att befinna mig i ett mansdominerat rum. I artikeln kommenterar jag detta och skriver att rädslan följs av att jag skäms över att jag är så fördomsfull, något Riks valt att bortse från. Mikaelsson fortsätter med att gå över till en passage där jag försöker sätta fingret på Petersons framgångsrecept och skriver att det bland annat beror på att han inkluderar och talar med respekt till män som annars ofta förkastas som losers. I Riks förenklas detta till att jag, som vänsterfeminist, kallar Peterson-fansen för arbetslösa, överviktiga och misslyckade. Klippet slutar med att Mikaelsson uppmanar feminister (och då underförstått mig) till att bli mer självkritiska.
Där håller jag med henne. Det finns anledning för vänsterfeminister att reflektera över sig själva och delar av den feministiska agenda som drivits de senaste åren. Att gå på Petersons föreläsning var ett försök till detta och även om jag inte köpte allt han sa så insåg jag under kvällen att mycket av min initiala skepticism gentemot honom faktiskt är obefogad. Jag tyckte till exempel att de delar av föreläsningen som handlade om samtidens individfokus var insiktsfulla och välgrundade, vilket jag också skrev om i min artikel.
Jag är inte det minsta förvånad över att Riks ignorerar de mer diplomatiska delarna av min artikel i sitt inslag. Jag hade kunnat göra precis samma sak. Det finns liksom ingen plats för nyanser eller outforskade tankar i det rådande mediaklimatet. Om någon skulle försöka är en redaktör ofta snabb på att komma med feedback om att inte förvirra läsaren, att ”spetsa till vinkeln”. Det är helt enkelt lättare att hålla sig till den trygga clickbait-logiken. Raljera lite över något du vet att dina läsare instinktivt ogillar, skriv samma text som redan skrivits otaliga gånger och sätt en lagom provocerande rubrik så är du hemma.
I min föregående artikel var rubriken ”En kväll med Jordan Peterson släcker mitt framtidshopp”. Kanske skulle en passande titel på denna vara något i stil med: ”Bemötandet av min text om Jordan Peterson får framtiden att se ännu mörkare ut”.
