I den mån man ens känner till något om mig så är epitetet ”professionell anglofil” nog det vanligaste. Jag har lärt mig att leva med det men det kommer med en aningen obehaglig prislapp.

I mer än tre decennier har jag med väldigt jämnt återkommande mellanrum fått förklara för ännu någon redaktör att, nej, jag vet knappt vad afternoon tea innebär eller är för något, nej, jag har inget positivt att säga om det brittiska kungahuset och, nej, jag är våldsamt ointresserad av Jane Austen-filmatiseringar. 

Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av ”The Great British Bake-off”. 

Ingenting med det Storbritannien jag ändå när en så stark relation till kan kategoriseras som mysigt eller pittoreskt.  

Det jag älskar är protesterna mot allt detta. Kulturellt motstånd och popkulturell klasskamp är något som britterna faktiskt är världsledande i. Kanske egentligen det enda, när jag tänker efter.

Ögonblicklig mobilisering var det som i det allra tidigaste 1980-talet väckte min fascination för brittisk motkultur. 

Det här har aldrig heller gått över. Inte heller devalverats till något irrelevant litet segregerat reservat – utan fortfarande något som pågår jämte Britain’s Got Talent-vinnare, Harry Styles och senaste säsongen av ”Love Island UK”. 

Jag har ofta hävdat att en ny politisk popmusik givetvis inte kommer att låta som vare sig The Clash eller Public Enemy. Men just nu gör den ändå det. Man kan verkligen vältra sig i ny socialrealistisk post-punk i alla tänkbara nyanser av grått, djupt politisk reggae och anti-fascistisk funk och grime. 

Den politiska popmusiken sträcker sig i ilskan över brexit och den konservativa regeringens haveristiska clownerier plötsligt över alla genre- och generationsgränser. 

Primal Screams Bobby Gillespie och Kevin Rowland från Dexys Midnight Runners spelar in en singel till förmån för Liverpools strejkande hamnarbetare. För det måste man ju; It’s what we do.

Sleaford Mods vrålar bokstavligen i vrede – ”You voted for ’em/ You dirty rat!” – i maskopi med åldrande techno-duon Orbital i ett nästan skrämmande argt samarbete. 

Betydligt yngre rappare som Dave och Stormzy är högljutt kritiska mot samma regerings systematiska klasskrig och rasism i allt de företar sig. 

Det hemlighetsfulla och så kritikeromhuldade r’n’b-kollektivet Sault ger ut fantastisk musik i ett rasande tempo och rättar varje gång ännu något tidigare så fördomsfullt felaktigt kapitel i berättelsen om den svarta brittiska musikhistorien. 

Men ingen fångar politisk uppgivenhet och den sociogeografiska ödslighetens igenbommade närbutiker som Croydons gåtfullt anonyma Burial. På sin EP ”Streelands” är hans knastrande ambient allt annat än lugnande. Musiken kan beskrivas som komplett lamslagen. 

Det är konst som illustrerar, fångar och kritiserar ett post-pandemiskt politiskt kaos med exakt samma precisa sorg i moll som The Specials ”Ghost Town” gjorde för fyrtio år sedan.

För övrigt skulle jag vilja rekommendera ”Avfärd mot undergången: Två Berlin-romaner” av Christopher Isherwood (Modernista) som passande publiceras i en fin samlingsvolym i skenet av det svenska valresultatet.