Krönika: Inte ens i löparspåret får jag känna mig säker

Jag skulle önska att den här texten kunde handla bara om det. Glädjen i att springa. I att upptäcka hur min kropp blir både snabbare och starkare. Men den måste i stället handla om att inte få ha min kropp i fred. Inte ens i löparspåret. 

Två exempel. 

För en vecka sedan. Klockan är halv sex och det är fortfarande stekhett ute. Sätter på mig så lite kläder som möjligt. Tvekar när jag ser mig i spegeln. Kommer någon att provoceras av att jag har korta shorts? Att man kan se lite av min mage? Värmen gör att jag omöjligt kan ha på mig mer. 

Under min löpartur lyssnar jag på ett av årets sommarprogram. Kanske är det därför jag inte ser dem förrän jag är för nära. I parken jag springer genom står två killar i min egen ålder och blockerar vägen. De sträcker ut sina armar för att ta på mig. Ropar något, men jag hör bara hur radion spelar Should I stay or should I go med The Clash. Inga ord kommer ur min mun. Det enda jag lyckas svara med är en arg blick. Jag springer ut i gräset för att ta mig förbi och den ena killens händer missar mig med några centimeter. När jag springer vidare känner jag deras skratt i ryggen. 

Igår. Jag och min tjej har sprungit längs med vattnet. Nu går vi tillbaka. Trötta och varma. Gångbanan är full av joggare, barnfamiljer och människor som hänger längs med strandkanten. Vi passerar två män i 40-årsåldern, med en liten hund. De står stilla. Jag har shorts på mig. Men också randiga stödstrumpor. Turkosa och vita. Kombinationen av min mammas gener och snart tio års arbete i vården, har gett mig åderbråck som värker om nätterna. Stödstrumporna lindrar och skyddar. 

Precis när vi passerar männen väser den ena i mitt öra att han tycker att ”strumpor är det sexigaste han vet”.  Jag tror att jag hör fel. Min tjej tror att hon hör fel. Jag känner mig smutsig. Först efter 20 meter har jag blivit arg. Då vill jag vända tillbaka och säga något. Be honom dra åt helvete. Men jag orkar inte. 

Jag är trött på det här. Jag är trött på att passa mig. På att ständigt vara beredd. På
att behöva fundera över om mina kläder kan provocera fram kommentarer jag inte vill höra. På att jag direkt lägger skuld och ansvar på mig själv. På att ägna löpturen åt att spana efter män som kan tänkas vilja ta på kropp. På att jag skäms när jag inte lyckas svara något. 

Jag drömmer om en feministisk revolution. Men i väntan på den, önskar jag mig ett separatistiskt löpspår.