Anders Wallén: Innerst där inne liknar vi varandra intill förväxling

Jag har varit på turné, en liten men ändå naggande god signeringsturné för min nya bok/cd Omvägar och mellanrum. En av turerna gick tillbaka till min barndoms Lidingö och den bokhandel som finns där. Lidingö, där de dyra båtarna stävar i Värtans glitter och de vackra paradvillorna hänger i branterna mot vattnet. Där solen i lyckliga stunder gnistrar från cisternerna i Värtahamnen. Där jag upplevde att man inte fick misslyckas. Där man måste bli något fint för att räknas. Där jag gick i en skola med inmurade framgångsideal och hysteriska pretentioner.

Och när mina forna skolkamrater dyker upp i tv-rutan som toppar i näringslivet eller något annat fint tänker jag att jag nu vill visa dem något annat. Till exempel det goda med att dra sig tillbaka till en mindre stad på landet och hitta en egen liten väg i lugn och ro i stället för att vara kvar och axla andras ambitioner. Jag vill inte ärva mina mål. Inte vara en självklar deltagare i ett illusoriskt bygge som vilar på pengar och makt. Det är en förenklad och kanske lite korkad bild men jag har haft stor glädje av den. Det finns naturligtvis männi-skor av kött och blod bakom den polerade ytan och de välansade trädgårdarna. Människor som äter och skiter och knullar och gråter och skrattar. Jag har all respekt för det. Men jag behöver ibland göra dem till pappfigurer som jag kan flytta runt efter eget gottfinnande. Och jag ställer gärna upp som pappfigur i någon annans livspussel om det kan bidra till lindring. Tjänster och gentjänster. I det här fallet befriat från skatter och andra pålagor.