Eva Ahremalm: Ingenting blir gjort utan deadline

Att skapa är en fascinerande process. Det sker inte utan kringelikrokar. Det jag ska skapa kommer inte ur mig jämt och rakt. Det far inte fram med mig som en bil på motorvägen i konstant hastighet av 110 kilometer i timmen (om man nu håller hastighetsgränsen).

För mig är skapandet mer som att fotledes traska i tät skogsvegetation med fasliga branter åt alla håll. Jag famlar mig fram och försöker hålla mig på stigen, himmel vad den förgrenar sig åt olika håll. Vilken väg skulle jag ta nu då? Är det bättre däråt? Alldeles för många stigar att välja på. Och plötsligt syns den knappt heller. Vart tog vägen vägen? Fasiken! Man stannar och pustar, tar sig för pannan och undrar varför man gav sig ut på den där vandringen. Däremellan ljusglimtar förstås. Plötsligt hittar man en glänta av intuition och inspiration. Den där platsen där det bara kommer till en. Ibland befinner jag mig ensam på stigen, och andra gånger stapplar jag fram tillsammans med andra lika vilsna själar. Då får man hjälpas åt att kolla kompassen eller påminna varandra om nödvändiga vätskepauser och utsiktsplatser. Och att ha kul på vägen förstås.