Krönika. Martina Montelius.

2021-01-01 12:00
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Ingen blir ledsen av en bajskorv

Vi behöver fler pinsamma människor i maktpositioner. Vill vi verkligen att någon som aldrig har sagt bajskorv ska ha makt över oss?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När vuxna förklarar för barn varför man inte får säga bajskorv motiverar de ofta regeln med att ”andra kan bli ledsna” av att höra det ordet. I verkligheten är jag osäker på om någon människa, ens vid ett enda tillfälle i världshistorien, har erfarit just den distinkta känslan. Inte djup olycka, inte sorg, utan den specifika, fysiska förnimmelsen ledsen, av den anledningen att en medmänniska yttrat ordet bajskorv.

Ledsen blir man av att ett mindre allvarligt svek. Är man författare kan man bli ledsen över en recension, kanske. Man kan bli ledsen om en närstående inte uppskattar sin födelsedagspresent. Det omedvetna syftet med det påståendet som ingen kan tro på, att någon kan bli ledsen om man säger bajskorv, måste vara att lära barnet att skämmas över fekaliefröjderna. Att grusa lyckan i att säga fel ord, helt enkelt.

Skam är en viktig ingrediens i ett samhälle. Om vi ska våga det omöjliga, att lita på auktoriteter, måste vi bestämma oss för att vissa yttranden och handlingar är så skamliga att de, om en person i maktställning gör sig skyldig till dem, motiverar placering av vederbörande i den metaforiska skamvrån. Sedan ryser vi vid tanken på att själva hamna i en Tobleroneskandal. Många av oss skulle sannolikt hellre uppleva en svår sorg än rejäla skamsköljningar. Så vi håller oss i skinnet.

Fast inte jag. De som känner mig vet att jag skulle kunna hålla seminarier om konsten att göra bort sig. Jag har sagt bajskorv på Coop, i sällskap med mina barn, så högt att andra, mer städade vuxna hörde. Jag har imiterat böljande blygdläppar i tv. Men värst av allt: otaliga är de tillfällen då jag sagt fel sak i mer intima sociala sammanhang. Ni vet vad jag menar: man säger något, det blir tyst ett ögonblick, och hettan pulserar innanför bröstbenet, upp mot halsen och ansiktet. Jag vinnlägger mig inte om detta. Det bara blir så. Vore jag politiker skulle pressen inte ha en lugn stund.

Problemet med skammen som stabiliseringsfaktor i samhället är att den endast tjänar till att få människor att dölja sina blottor bak tunna slöjor av inlärt beteende. Salongsfähighet är alltid inlärd. Egentligen är vi alla som en man av folket, nyförlovad med en prinsessa. Vi memorerar vilken gaffel som hör till vilken rätt, hur det fina folket ska tituleras, att varje blomstergåva ska få paradera solitärt, min favorit bland Magdalena Ribbings många vackra uttryck. Då och då händer det att någon av oss klantar sig. Lägger alla blommorna i en hink. Kallar baron Sidensvans ”du”. Äter flamberad kalvlever med dessertgaffeln. Vem av oss som dabbar sig först är en slump. Fläckfrihetsprincipen är således mer än bristfällig. Den som gör mest rätt när det syns kan mycket väl göra sig förtjänt av både narrmössa och dumstrut i det fördolda.

Jag menar att vi behöver fler pinsamma människor i maktpositioner. Den pinsamma människan vet något om livet som gör henne känslig inför andras inre bängligheter. Vill vi verkligen att någon som aldrig har sagt bajskorv ska ha makt över oss?

För övrigt anser jag att SVT borde återupprätta den klassiska tv-teatern, med fast ensemble och allt. Det skulle inte kosta mer än att producera en normal serie. Man kan härma reklamkanalerna och göra något eget vid sidan av.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.