Krönika. Lotta Lindqvist.

2019-08-19 12:10
Puffetikett
Dagens ETC

Inga lås kan skydda mot normaliseringen av rasism

Motsatsen till rädsla är inte säkerhet, men trygghet.

När fritids öppnade förra veckan tog min unge sina första, nervösa steg in i skolans värld. Men ”öppnade” är liksom fel ord. Vi möttes av ett gäng låsta dörrar och där stod vi på skolgården, med ny rygga och rediga extrakläder. Jag hann tänka att jag kanske, trots extrakläderna, var världens sämsta mamma som hade tagit fel på datumen. Allt verkade nedstängt.

Men så stack en fritidsledare ut huvet och vinkade in oss. ”Du vet det som hände i Trollhättan?” sa han, och såg menande på mig. ”Efter det håller vi låst överallt”. Jag tittade tillbaka, vad svarar man på det? Den korta, lilla meningen blev till en kall, elak samtidshand som knöt sig runt mitt bröst. Den jävla entrén, låst för säkerhets skull. Den skrämde mig, den gav mig svårt att andas. Känslan av rädsla i fysisk form: det blir på nåt sätt mindre plats inuti.

För snart fyra år sen, den 22 oktober 2015 mördade Anton Lundin Pettersson tre personer och traumatiserade mångdubbelt fler, de flesta barn. Han iklädde sig en hjälm från Nazityskland och begav sig beväpnad med svärd och kniv till Kronans skola i Trollhättan. En skola som har beskrivits ungefär på samma sätt som den min unge nu börjat i. En skola som Lundin Pettersson valde för att den var en bra plats att döda så många invandrare som möjligt på. För att invandringen, skrev han i sitt avskedsbrev, den var själva roten till samhällets förfall. Säg, har ni hört det förut? En ”ensam galnings” inte så särskilt unika uppfattning.

Den här texten handlar inte om min son, han är en av dem som Lundin Pettersson förmodligen hade gått förbi. Mördaren valde sina offer efter hud- och hårfärg. På sin väg genom skolkorridorerna mötte han flera barn som han uppfattade som svenska och lät dem passera. Snarare är det en text om ett samhälle som i grunden har förändrats och om en rasistisk nutid där otrygghet och rädsla är ständigt närvarande. Vad gör det med oss? Med barnen? Den bild av förortens ungar och skolor som pumpas ut i medierna rimmar rätt väl med Lundin Petterssons bild av läget i landet, om än med mer finslipat språk. Vem tar egentligen ansvar för det?

Mot slutet av veckan kommer jag till fritids och blir insläppt av en duktig flicka på typ åtta år. I hallen blir hon tillsagd: ”Du får inte öppna för någon, ingen alls. Förstår du det?” Hon nickar och ser på sina fötter. Långa mörka lockar faller framför ansiktet. Vad lär hon sig, om inte otrygghet? Trust nobody, gumman. Just när jag ska säga, ”det var mitt fel, hon öppnade för att jag knackade på”, så krymper bröstet lite till och jag håller tyst. Det är kanske bättre så, för ingen kan säga att de låsta dörrarna är fel. De är bara fruktansvärt sorgliga. Kanske så tar de mer trygghet än de ger, men vem vågar chansa?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

I Pascalidous bok om ”mammorna” får vi träffa Entasar, mamma till Lavin Eskandar – ett av offren i Trollhättan. Hon var rädd om sina barn säger hon, ”kanske var det något i hjärtat”, något från ett hemland där många förlorat sina små. Efter sonens död har familjen hotats av nynazister och hon vågar inte lämna huset ensam. Hon sover i hans säng, luktar på hans kläder, på handleden en tatuering: Lavin Hayati. Lavin mitt liv. Hon lever det som mammor fruktar mest av allt. Självklart är hon rädd. Rädsla är en virussjukdom och den sprider sig snabbt. Hårdast drabbas de som saknar det immunförsvar som fria skolval, villakvarter och svensk bakgrund utgör för andra.

Efter den där förmiddagen i Trollhättan 2015 publicerades text efter text om huruvida det var ett terrorbrott eller inte. Fyra år senare är det åtminstone klart att rekvisitet om att ”injaga allvarlig fruktan hos befolkning eller befolkningsgrupp” har uppfyllts. På samma sätt som det nu diskuteras om säkerhet runt moskéer efter det (tack och lov) misslyckade dådet i Oslo blev det då en diskussion om säkerhet och kontroll i skolorna. Men är det vad vi saknar, egentligen? Motsatsen till rädsla är inte säkerhet, men trygghet.

Anton Lundin Pettersson sköts och dog den där dagen på Kronans skola men inga lås kan skydda mot normalisering av levande, återupplivade, rasistiska idéer. Vi läser det på ledarsidor, ser det praktiseras i politiska beslut och eka i kommentarsfält. Som en bröstkorg kan strama av skräck – så krymper livsutrymmet runt dem som ständigt beskrivs som problem. Ska vi bara låsa, och låta det ske?

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Plus & minus

Plus: Hamnarbetareförbundet stämmer APM Terminals! Detta fackförbundens fack tar då pris i uthållighet. Leve dem!

Minus: BDSM. Herregud alltså, vad är egentligen stopp-ordet för den här skiten?

Lotta Lindqvist
Lotta Lindqvist 

… är krönikör för Dagens ETC. Hon har tidigare hittat många läsare under pseudonymen Ensam mamma röker.