Rolf Larsson: Idrottsinriktad skola vore drömmen

Jag känner en djup oro för den lokala idrotten här i Hällefors, inte bara i Hällefors utan för den lokala idrotten i alla mindre så kallade avflyttningsorter. Enligt en undersökning så finns inte Hällefors och Kopparberg kvar över huvud taget när det är dags för nästa sekelskifte. Tragiska uppgifter och vi får hoppas att det skitsnack som så mycket annat är nu för tiden. Kvällen när detta skrivs så har jag varit på ledarmöte i ishallen på Hällevi. En kille i U14-laget har bestämt sig för att sluta spela ishockey, att denna kille bestämmer sig för att sluta sätter hela lagets existens på spel. Finns det nog med spelare nu? I Hällefors IK så är det cirka tjugo till tjugotvå spelare som ska dra runt inte bara ett U14-lag utan även ett U15-lag. Det antalet spelare är normalt en trupp för ETT lag, inte två. Det är en himla tur att dessa pojkar brinner för sin idrott så in i bomben att många av dom orkar spela två matcher per helg under seriespelet.

På min tid, det är jättelänge sedan nu men då var vi alltid två lag i samma årskull från de allra yngsta upp till dåtidens A-pojkar, det som idag kallas U16. Vad beror då detta på? Avflyttningen gör förstås sitt, det finns inte lika många barn här längre. Idrott är inte längre prio ett för dagens barn när de växer upp. E-”sporten” som det kallas att spela spel på en dator är lagom jobbigt för en allt bekvämare barn/ungdomsrörelse. Generellt är barn av vår tid lite slöare av sig än vad vi som är föräldrar till dom var i en tid då en surfplatta var något man satte ett segel på och gled runt på i en sjö. Det finns även och det är ju det värsta av allt, föräldrar som bromsar sina barn när de vill idrotta. Det kan ju även vara mycket jobbigt för en förälder, den kanske måste stå i en cafeteria under en match. Skjutsa och hämta från träning eller match. Köpa ett par nya skridskor till sitt barn istället för en ny dator. Vi vuxna har också blivit allmänt slöare med tiden.