Opinion

Krönika: I biomörkret ser jag något annat

Publicerad 20 december, 2015

Creed. Bild: Bild: Press

Dagens ETC

Jag är borta från Sverige i en månad, åker till min familj i St. Lucia. Läser nyheter sparsmakat, äter lime och banan som växer på tomten istället. På kvällarna sjunker solen i vattnet, månen hänger halv på himlen, syrsorna sjunger. I Sverige rasar skribenter på kultursidorna över att en liten del av av Svenska filminstitutets budget som öronmärkts åt kvinnor som rasifieras i ett nytt projekt kallat Fusion. Jag orkar inte ens läsa. Allt är precis som vanligt.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Valerie Kyeyune Backström

Vågorna slår hårt mot stranden på väg mot Pigeon Point, ovanför bor Nobelpristagaren Derek Walcott i orangemålade hus som skiner i solen. Det finns en enda biograf här på ön, lite utanför huvudstaden Castries. Jag och min syster går dit en kväll och ser Creed, något slags avslut på Rocky-serien antar jag, Rocky är gammal nu och driver en restaurang, boxningen får den unga Adonis Creed stå för, som spelas av Michael B. Jordan. Nästan alla i rollbesättningen är svarta. Alla vi i biografen med några få undantag är svarta. Det är en speciell upplevelse för mig, just för att jag känner mig – ja, helt normal?

Filmen är fantastisk, spännande och actionfylld, men det är inte det jag tänker på allra mest efteråt. Utan bara den där känslan, av att vara helt vanlig, jag samlar på den som lyx.