Krönika. Lotta Lindqvist.

2020-07-19 13:30
Puffetikett
Dagens ETC
ETC Göteborg

Hur trött är inte hetsen om den jämställda relationen

Vad var det vi skulle förändra? I det lilla individualistiska tänkandets tid fastnar vi vid den enskilde mannen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

En gång beskrevs feminister som ett hot mot familjen. Nu för tiden framstår snarare många av oss som dess främsta försvarare. När vi skulle kunna kritisera familjen som en av kvinnoförtryckets starkaste institutioner verkar många mest vilja polera upp och modernisera bajskorven tillräckligt för att bevara den. Hur trött är inte hetsen om den jämställda relationen? När blev frigörelsen att bli ihop med en snubbe med sunda värderingar?

När andra vågens systrar sa att ”det privata är politiskt” menade de knappast att allas privatliv skulle förvandlas till symbolcharader, utan att vi tillsammans skulle identifiera könsmaktens gemensamma verkan i våra liv. Vi skulle organisera oss och ställa krav på samhället för att förändra det. Det är politik. Att lära sin partner tyda tvättråd är trots allt fortfarande mest privat.

Vi har stannat vid att man och kvinna ska dela lika inom ramen för det redan existerande. Men inte är vi fria för att vi turas om i ekorrhjulet? Var är systemkritiken? Har vi glömt den ekonomiska världsordning som lever av kvinnors reproduktiva arbete i hemmen lika mycket som av lönearbetet? Den romantiska berättelsen om kärnfamiljen och dess meningsskapande funktion i våra liv är svår att överskatta. Givetvis önskar vi det som beskrivs som självklart när det som annars återstår är ensamhet. Kan någon ens föreställa sig alternativen? Kärnfamiljen hindrar i sig själv alla andra former av utbyte och närhet, av social och materiell solidaritet mellan människor och gör oss till små isolerade enheter.

Vad var det vi skulle förändra? I det lilla individualistiska tänkandets tid fastnar vi vid den enskilde mannen. Fokus på honom och hans brister på hemmafronten verkar säga oss att det egentligen inte är inte systemet som brister utan han som måste sluta slacka och lösa problemet. När blev vår vision så jävla fattig? Finns det nåt mindre spännande eller revolutionärt än tanken att farsan faktiskt också kan koka makaroner? Har inte den feminist som ser en (väluppfostrad) manlig partner som svaret på kvinnans situation dumpat sin kompass? Jag saknar inte en enskild man, jag saknar sammanhang, gemenskap, ömsesidighet. Känslan av att vara del av något alls. Det och en inkomst till, förstås.

Jämställda familjer måste i kapitalismen betyda jämställdhet som lönearbetare. Det är inte männens goda vilja som drivit fram dagens trots allt ökade delande av det reproduktiva arbetet. När mannen avsattes som ensamförsörjare och kvinnor på allvar började lönearbeta vann hon möjligheten att kunna lämna relationen. Men när vi får barn försämras vår ställning på arbetsmarknaden rejält, medan detsamma inte gäller för män.

Vi har förstås alternativet att därför skita i att skaffa barn, vilket trots allt blivit rätt vanligt, eller så kan vi kräva att staten steppar in. Så har feminister drivit frågan om offentlig barnomsorg, om föräldraledighet, om barnbidrag och så vidare. Fantastiska reformer, men det är skört och vi har fortfarande mest fattigdom och ensamhet som alternativ om vi väljer att klara oss själva. Statens solidaritet gör föga för vår gemensamhetslängtan. Vad som kan hända med den jämställdhet som är beroende av den borgerliga staten visar samtiden med all önskvärd tydlighet.

Den privata bostadsmarknaden driver folk att gemensamt belåna sig upp över öronen och en allt råare arbetsmarknad gör det för varje dag svårare för någon alls, och allra mest arbetarklassens kvinnor att klara sig ensamma. En utsåld och marknadsperverterad skola, nedskuren barnomsorg och slimmad socialtjänst kräver enorma föräldrainsatser för vilka två är för få och en inte att tala om. Det hårdnande klassamhället pressar igen ihop familjerna till små privata enheter. Åter gäller att bilda par för att klara sig. Family first. När staten backar undan ser verkligt frigjorda kvinnor till att välja en man som vabbar mer än han slår.

I kapitalismen blir vi antingen beroende av mannen eller av den borgerliga staten. Vi kan liksom möjligtvis byta ”a man” mot ”the man”, men längre kommer vi inte. Borgerliga feminister har lång historia av att försöka förändra och bevara kärnfamiljen. För arbetarkvinnan måste istället frigörelsen sökas i kollektiva lösningar, i frihet från lönearbete och i kapitalismens avskaffande. Först då kan vi drömma om den fria kärleken och äkta relationen.

Lotta Lindqvist
Lotta Lindqvist 

… är krönikör för Dagens ETC. Hon har tidigare hittat många läsare under pseudonymen Ensam mamma röker.