Min pappa hade märkt av blod i toalettstolen. I hans ålder är det inget att leka med. Oftast är det hemorrojder men det kan även vara cancer och därför ska man helst bli undersökt av en läkare så fort som möjligt. Hittar man en uppenbar källa till blödningen, till exempel hemorrojder eller en liten spricka runt ändtarmsöppningen är det oftast ingen fara.
Undersökningen går fort och kan göras på vilken vårdcentral som helst. Nästan alla läkare vet hur man använder ett rektoskop. Man för in den genom ändtarmsöppningen och kan tack vare ljuskällan inspektera tarmens slemhinna och med ögat utesluta tumör i dom undersökta delarna. Som läkare på universitetssjukhus ser jag mycket cancer och när det gäller mina anhöriga antar jag alltid det värsta.
På sätt och vis är det därför svårt att vara läkare och ha åldrande föräldrar. Oftast har man en marginell möjlighet att påverka vårdförloppet, men det är dom där små, potentiellt avgörande ansträngningarna som kan göra skillnad som gör att man ändå försöker.
Jag bad min pappa att omedelbart söka tid till sin vårdcentral. På den landstingsägda vårdcentralen där han är listad var det dessvärre en månads väntetid för att komma till läkare som kan rektoskopera. Jag fick panik eftersom pappa snart skulle resa till den grekiska landsbygden där jag visste att han inte skulle ges möjlighet att bli undersökt. Pappa lyckades dock ordna akut-tid veckan efter på en privat vårdcentral i närheten. När han berättade om orsaken till besöket, det vill säga blod i toalettstolen, så tog läkaren fram ett otoskop (ett instrument som används till att undersöka ytterörats kanaler). Läkaren undersökte huden runt ändtarmens öppning och konstaterade därefter att allt var i sin ordning.
För er som inte vet, så går det inte att undersöka insidan av tarmen med hjälp av ett otoskop. Därför frågade jag min pappa om det kunde vara så att han har misstagit sig, men han svarade att han var hundra procent säker på att läkaren inte fört upp något föremål där bak och det hade jag inget skäl att ifrågasätta. När pappa bad om blodprover blev han av privatläkaren dessutom hänvisad till sin egen vårdcentral. Tiden blev knapp så till slut såg jag själv till så att pappa blev undersökt. Som tur var hade han ingen tumör.
En kär vän till mig plågas av långvarig smärta. Cirka var femte person i Sverige lever med långvariga smärtor och majoriteten av dessa patienter omhändertas av de redan svårt överbelastade vårdcentralerna. Nästan varje gång denna vän blivit insatt på en ny medicin eller getts ett återbesök så har det varit på hennes egen begäran. Ingenting har skett på initiativ av vårdcentralsläkaren, men denne kan ju knappast förväntas besitta lika mycket kunskap om smärta som en dedikerad smärtläkare.
De specialiserade smärtläkarna är dessvärre låsta i de närmast uteslutande privata rehabiliteringsenheterna och får inte ta emot patienter utanför dessa rehabilitetsprogram. Allt eftersom min väns tillstånd försämrades växte min känsla av vanmakt och jag skickar själv en remiss för att få henne inskriven på smärtrehabilitering. Det var även jag som spenderade ändlösa timmar med att sätt mig in i smärtans fysiologi och ta del av den senaste vetenskapen om medicinering, och såg till att min vän fick den behandling hon behövde.
Man ska egentligen inte behandla sina anhöriga, jag vet, men vad gör man inte när man fruktar för sin pappas hälsa eller när en kär vän går under av smärta. Jag kan inte låta bli att undra vad som händer med alla som inte har en läkare i familjen att vända sig till i stunder av nöd. Var finns statistiken om de som inte får den vård de behöver i tid, eller som försummas i primärvården? Det skulle jag vilja veta!
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
