Tystnadens tid. Tacksamhetens tid. Och Tobias Billström är inte den enda som kräver den. Det finns en filmscen jag aldrig glömmer, från det fantastiska eposet 1900, när en lantbruksarbetare målmedvetet och precist skär av sig ena örat. Chefen kräver att de skall arbeta mer, och de är redan trötta och utsvultna. När de tystnar av vrede tvingar han dom att bekräfta att de egentligen skall vara tacksamma. Men där går arbetarens gräns och i avsaknad av möjlighet att tala väljer han att inte lyssna, att vägra. Han vägrar vara tacksam med det enda medel han har, sin kropp och även om hans näve inte är uppåtriktad och knuten är den sprängkraftig, i den håller han ett vapen, om än ett mycket litet, om än ett mycket sorgligt sådant. 

För några dagar sedan mördades nio svarta människor i en rasistisk terrorattack i USA. Sedan det rasistiska mordet i december mot Erik Garner har en av den antirasistiska rörelsens paroller varit ”We can’t breathe”, vilket var Erik Garners sista ord innan han avled av polisens repression. Med hans sista ord har människor demonstrerat för att svarta liv gör skillnad. När vädjan för mänsklighet är så desperat finns det kanske inga andra ord att uttala.  

Tacksamhetens tid. Tystnadens tid. Aktivisten och skribenten Samira Motazedi hotas nu av utvisning till Iran, trots att hon där har dömts till döden för äktenskapsbrott. På sin blogg har hon skrivit vackert och modigt emot Migrationsverkets rasistiska byråkrati, hon har kämpat för rättvisa med alla till buds stående medel, och för det skall hon straffas först i Iran, sedan i Sverige. Motazedi är en av många människor som utvisas i det människovidriga dödsmaskineri som är den svenska flyktingpolitiken Samtidigt är det obehagligt hur hennes utvisning används för att tysta, för att statuera exempel. Hon skriver: 

”Alla säger: Om du vill ha ett uppehållstillstånd av dem, varför slåss du mot dem? [...] Dessa ”alla” är iranier, syrier, afghaner. Det vill säga människor som själva behöver, eller har behövt, ett uppehållstillstånd. De upplever inte att det är upp till dem att protestera mot systemet. Inte ens i det här landet, där man talar så mycket om yttrandefrihet.”

Tacksamhetens tid. Tystnadens tid. Men inte för alla. Jag kan skriva den här texten. På lördag skall jag skrika mig söndrig och hes. Den rasistiska organisationen Pegida kommer till Malmö och vi kommer att vara tusentals som överröstar deras hatbudskap. 

Men det finns andra platser jag borde vara på, där mitt skrik kanske är mycket mer nödvändigt. På migrationsverken och fängelserna finns ingen yttrandefrihet. Inte heller på de svenska arbetsplatserna, där det står i anställningsavtalen att du har lojalitet till arbetsgivaren före rätten att tala. Medan sjukvården i Malmö faller sönder hotas och straffas de som berättar om arbetsvillkoren. Det är inte bara för att du har medborgarskap som du påläggs tacksamhet och tystnad, också arbete skall du bära med munkavle och leende mungipor i tider när arbetslösheten gör oss rädda och fattiga. 

Poeten Xu LizhiS sorgliga självmord kunde ha satt igång en debatt om den tystnadskultur som finns på svenska institutioner och arbetsplatser. Självklart är de svenska arbetsplatserna inte som de han arbetar på, där självmordsvågor gick på grund av desperationen och förtrycket av arbetarna. Men att lyssna på hans ord är inte att relativisera hans erfarenhet:  

”Vi sprang längs järnvägen. Anlände till en plats kallad ”Staden” Där vi säljer vår ungdom, och våra muskler. Till slut har vi inget att sälja, bara en hostning. Och ett skelett ingen bryr sig om.”

Istället fixeras debatten om yttrandefrihet till hur mycket blattar har rätt att förödmjukas och hånas. Tacksamhetens tid. Tystnadens tid. Och den som bryter mot dessa mäktiga diskurser straffas hårt, i Samira Motazedis fall med utvisning. Hur gör vi motstånd när inte bara våra munnar utan också våra tårar tejpas över? Hur organiserar vi oss på platser där vi inte får? Där riskerna är för stora? 

På lördag demonstrerar vi mot Pegida, och mot Migrationsverkets omänskliga utvisningar. Vi har inte privilegiet att sluta hoppas. Tystnaden som omöjliggör för vissa av oss att tala tvingar oss andra att skrika ännu högre. Desperationen tvingar oss till nya former av politik. Men uppgivenhet är inte ett val. Vi har inte privilegiet att sluta hoppas. I en sorglig tid när rasismen blöder i kyrkor och på alléer kanske det ändå är något att stödja oss vid.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.