Krönika: Hur gör vi motstånd när inte bara våra munnar utan också våra tårar tejpas över?

Tystnadens tid. Tacksamhetens tid. Och Tobias Billström är inte den enda som kräver den. Det finns en filmscen jag aldrig glömmer, från det fantastiska eposet 1900, när en lantbruksarbetare målmedvetet och precist skär av sig ena örat. Chefen kräver att de skall arbeta mer, och de är redan trötta och utsvultna. När de tystnar av vrede tvingar han dom att bekräfta att de egentligen skall vara tacksamma. Men där går arbetarens gräns och i avsaknad av möjlighet att tala väljer han att inte lyssna, att vägra. Han vägrar vara tacksam med det enda medel han har, sin kropp och även om hans näve inte är uppåtriktad och knuten är den sprängkraftig, i den håller han ett vapen, om än ett mycket litet, om än ett mycket sorgligt sådant. 

För några dagar sedan mördades nio svarta människor i en rasistisk terrorattack i USA. Sedan det rasistiska mordet i december mot Erik Garner har en av den antirasistiska rörelsens paroller varit ”We can’t breathe”, vilket var Erik Garners sista ord innan han avled av polisens repression. Med hans sista ord har människor demonstrerat för att svarta liv gör skillnad. När vädjan för mänsklighet är så desperat finns det kanske inga andra ord att uttala.