I femton år (1989-2004) arbetade jag som journalist och producent på det feministiska radioprogrammet ”Radio Ellen” i Sveriges radio P1, och på dess efterföljare ”Freja!” . Programmet gick först en timme i veckan, därefter (som ”Freja!”) varje vardag. Det leddes av den legendariska Isa Edholm, hedersdoktor som bland annat fått Stora journalistpriset.
Nu känns detta som ett avlägset mytiskt förflutet. ”Feministiskt” radioprogram i statsradion varje dag??? Troll och ”jämställdister” skulle ha köat vid skiktröntgenapparaterna. (Negativ och fientlig livssyn ökar betydligt risken för stroke enligt American Heart Association…) Okontroversiellt var det inte då heller – vi hade som mål att ofta bli radionämndsanmälda men aldrig fällda! Men eftersom samtliga dåvarande riksdagspartier enats om att jämställdhet och lika villkor för kvinnor och män skulle råda slapp vi kravet på millimeterrättvis objektivitet i det dagliga. Vi behövde till exempel inte i varje program om kvinnomisshandel ha med en aktiv misshandlare, så att säga. Vi fick ställa oss på kvinnors sida och ta ställning. Våra nyheter fann vi ofta i de internationella byråernas skräpkorgar. Var tredje ”viktig” nyhet i dessa byråer var sport-, katastrof eller börsnyhet, därutöver fanns en korg som hette ”Stories of Human Interest” och i dem fanns nyheterna om kvinnor i en enda röra, från mödradödlighet till Miss Universumtävlingar.
Vi utarbetade en finurlig teknik som gick ut på att låta grabbar hänga sej i sina egna slipsar. De fick fritt mansplaina och därmed avslöja sig själva. Jag hade lärt mig den av en kvinnlig journalist i Sanktt Petersburg som hade för vana att gå in till maktens män, näpet lägga huvudet på sned, hålla fram mikrofonen och ställa en skenbart naiv fråga.
Få av er under 40 minns väl ”Radio Ellen”, eller hur feministisk tidsandan var på 90-talet, särskilt i våra grannländer. Kvinnliga statsministrar i Norge och på Island, ”kvinnolistor” med ”varannan damernas” inför valen, kvinnoaktivister som Grupp 8 , flera kvinnoförlag, flera feministiska tidningar – feminism ägde!
Stora internationella FN-konferenser om ”kvinnofrågor” hölls i alla världsdelar. Jag deltog bland annat i den i Beijing/Huairou 1995, och den bisarra idé som genomlöpt mänsklighetens historia – den att halva mänskligheten ska ha rätt och makt att kräva de övrigas arbetskraft, uppmärksamhet, bekräftelse med mera – framstod ofta som komisk. Rasande fackliga aktivister från Manila stod på ett bord och vrålade, i ståndet bredvid höll amerikanskor flirt- och kysskola. Kvinnor från arabvärlden stod ödmjukt i kö för att ta foton till sin konferenslegitimation – iförda burka! Till alla kinesiska poliser utgick ett påbud att om de västerländska kvinnorna började kasta av sig kläderna skulle de svepas in i en filt och föras i taxi till närmaste polisstation, filtar låg redo i alla polis- och taxibilar. (En delegation av kinesiska arrangörer, små herrar i nylonskjortor och svarta byxor, hade förberett konferensen genom att åka till FN-konferens i Danmark och till sin fasa sett dansk gatuteater med gungande nakna bröst…)
Och nu tillbaka till Genushotet. Så här har jag fått mig det återberättat av närvarande journalister.
På en FN-konferens i Kairo våren 1995 lyckades Gro Harlem Brundtland få med sig delegaterna i radikala skrivningar om kvinnors reproduktiva rättigheter. Detta uppskattades inte av ”motsidan”, katolska kyrkan och islams företrädare, men dessa insåg väl att 20 000 FN -delegater inte gick att påverka enbart med de vanliga hatangreppen på feminister. Så någonstans här tycks de mer eller mindre i hemlighet ha ingått en smart allians med varandra. Det var bland annat de som förespråkade användningen av ordet ”genus”.
Det var väl okej, tyckte vi på ”Radio Ellen” först, trötta på att all debatt med kvinnoförtecken tenderade att dra på sig en skitstorm i media. Men ganska snart utvecklade sig en tydlig ny tendens; stora summor som tidigare gått till ”kvinnoprojekt” började i stället gå till män och så kallade ”genusprojekt”, i Sverige och internationellt. Begreppet genus urholkades och misstolkades allt mera och stöd till ”kvinnokamp” blev omodernt.
Mitt bästa tips att granska det som nu anses vara ett genushot mot hela samhället är att hålla ögonen på samarbetet mellan mytförtäljare i kyrkor och moskéer. Men lätt är det inte – förvirring och sammanblandning tycks helt avsiktlig.
