Vi har just lämnat ett år bakom oss, ett nytt har börjat. För mig återstår några dagar av ledighet innan jag återgår till vardagen. Dagar fyllda av promenader, filmer, långa yogapass, samvaro, konst och överdådiga middagar med nära och kära. I detta överflöd av ledighet har jag också lyckats sluka böcker som har stått i bokhyllan, eller legat under granen, och längtat efter att bli lästa. En av böckerna, Svetlana Aleksijevitjs Zinkpojkar, skildrar berättelser från före detta Sovjetunionens krig mot Afghanistan. Dessa länder vars namn, nya som gamla, sällan förknippas med fred och frihet. Varje gång jag slog igen boken för att ta en paus, från kriget och eländet, i min egen fridfulla och behagliga verklighet så läste jag meningen på baksidan. Den stod skriven i versaler av guld: Det förflutna är fortfarande framför oss.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det jag minns av året som har förflutit är nya platser och upptäckter, lust och nyfikenhet och på samma gång trygghet och lugn. Jag har haft allt jag behöver och mer därtill. Men bara i min egen bubbla. Utanför bubblan har jag ständigt sett gränskontrollerna, återvändandeavtalen, hatet, rädslan, Aleppo, Orlando, Medelhavet, Mosul. Våld som leder till ännu mera våld. I bakgrunden några slocknade stjärnor och i förgrunden, hur jag än försöker värja mig, Donald Trump. Hela året, så fort jag slagit på radion eller låst upp skärmen på mobilen. Hat. Ibland en naiv förhoppning om att det inte är möjligt. Att vi inte har kommit dit. Ibland den dystra förvissningen om att det var hit det barkade. Hativerns självklara riktning. Här är vi nu. I år tillträder han som president. Allmänna val är inte ett vaccin mot diktatur. Det borde vi ha lärt oss av historien men det förflutna är fortfarande framför oss. I år hålls det val i flera europeiska länder där högerpopulismen är på stark frammarsch. Nästa år är det val i Sverige igen. Vad för slags samhälle kommer vi att få om hatideologierna får makten? Hur ofta tänker vi på det? När är det du och jag som måste fly, försvara oss, söka asyl? Då finns det kanske ingen bubbla att vila från våldet i. Inget lugn, ingen trygghet, inga mysiga långpromenader. Det förflutna är fortfarande framför oss.
Jag har hunnit läsa fler böcker. I en antologi med undertiteln, översatt till svenska, Konst och kultur från frontlinjen delar aktivister, författare, journalister, poeter och konstnärer sina berättelser från och om förtryckets och krigets Syrien. Det är berättelser om icke-våld som motståndsstrategi, vittnesmål som sällan når oss i nyhetsflödet. Bakom berättelserna i antologin anar jag en orubblig tro på att handlingar och uttryck spelar roll, en tro på att en annan framtid är möjlig trots att världen bokstavligt talat rasar runt dig, trots att dina kamrater fängslas, torteras och mördas. Sedan boken sammanställdes 2014 har våldet och kriget eskalerat, många röstar har tystnat. Många talar fortfarande. Det har i alla tider funnits människor som tror på andra vägar än hat och våld. Människor som i de dystraste tider fortsatt att hoppas. Det förflutna är fortfarande framför oss.
