De som inte har som ryggradsreflex att skrika ”bidragsfuskare!” när någon flytt sitt hem i gummibåt och som kan ta till sig resonemanget att världens fortbestånd står ovanför mitt personliga behov av en daglig köttbit.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag kan nästan ange tidpunkten för när jag började använda ”anständig”. Det var när jag läste att ordet börjat användas som skällsord i Danmark. Ett skällsord i analogi med ”godhetsapostlar” eller ”pk-maffia” – ett ord för att håna dem som försöker, dem som inte vill låta cynismen sätta agendan, dem som inte slagit proppen ur flaskan och fullständigt hänger sig åt människoförakt.
Eftersom Sverige under de senaste decennierna har haft den dåliga smaken att karbonkopiera den mest motbjudande delen av den danska debatten, kände jag att det var en tidsfråga innan ”anständig” skulle bli en anklagelse även här. Något som Twitterbotar och Hanif Bali skulle börja kasta kring sig. Hellre förekomma än förekommas. Att sträva mot anständighet kan inte vara dåligt och får inte bli ett slagträ i vulgärdebattörernas händer.
Icke desto mindre är ordet problematiskt. Som ung drömde jag ju inte om att bli anständig. Tvärtom. Jag hyllade oanständigheten. Jag sjöng ”runka mig med vita handskar på!” och ”fy på sig sosse – vad det luktar skit!” och ”jag, jag hatar prins Bertil och Carl Gustaf!” och andra förtjusande osedligheter. Jag ville fjärma mig från ett bigott och skitförnämt och pinnrövat etablissemang. Jag trodde på punkens långfinger, på narrens nakna rumpa, på det olydiga barnets utsträckta tunga.
Och ännu mer trodde jag på konflikt och konfrontation. Den dåliga stämning som infinner sig när någon ställer sig upp inför Svenskt näringsliv och pedagogiskt förklarar att de är en samling skamlösa utsugare. Den spända tystnad som uppstår när någon påminner maktens män om att hundar inom kort ska pissa på deras gravar. Det buller som skapas när någon sparkar in de lyckta dörrarna till härskarklassens tornrum. Den rodnad som sprider sig när de uppblåsta fått sin ära kränkt.
På senare tid har jag börjat tycka synd om regeringen. De står där med irrande blickar framför en mobb av blodtörstiga ledarsideshundar och näthetsare. Jag har börjat sympatisera med människor som har helt andra idéer än jag om hur samhället bör organiseras – för de drivs i alla fall inte av ett uttalat svaghetsförakt. Så lite krävs det – att någon inte uttryckligen vill sparka muggen ur näven på tiggare – för att jag ändå ska känna att vi är på samma sida.
År 2000 gjorde vänsterpopbandet Doktor Kosmos en låt som hette ”Push-up”. I den riktar sig sångerskan Miss Universum till en medelklasskvinna som kommenterat en förortstjejs smaklösa behå: ”Jag måste hata dig och din goda smak, som varje dag skymmer sikten i kampen för systerskap, jämlikhet och ett värdigt bemötande”.
Låten retade upp folk.
I en uppföljningslåt tre år senare, ”Ang. hat”, hör vi Miss Universum argumentera mot en snubbe på Emmabodafestivalen som tycker att ”Push up”-låten skapar onödigt hat: ”Jamen vad fan, om inte min farfar hade hatat statarsystemet så hade du ju plockat potatis åt greve von Röv idag i stället för att spela i ditt lilla skitband”.
Det är femton år sedan. Då kunde hat fortfarande vara uppfriskande. Idag skrämmer hatet mig. Idag har hatet annekterats av folk som hatar på riktigt. Som hatar urskillningslöst. Som hatar nedåt. Som inte hatar av lust utan av – hat. De oanständiga. Jag hatar dem. Inte bara för deras åsikter, utan för att de tagit anständigheten ur oanständigheten och gjort hatet hatiskt.
För övrigt hoppas jag fortfarande att det bästa vapnet mot dem som vill oss illa är de ärekränkande påhoppen. Jag önskar bara att de hade någon ära att kränka.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
