BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Som utomstående kan man inte annat än utbrista: ”Men hur kan ni inte känna igen det partiet? När har sossarna någonsin inte svikit?”
Få saker har varit så pålitliga som sossarnas opålitlighet. Gräver man i historien så radar de upp sig, de som vittnar om sin besvikelse. Besvikelsen över att sossarna inte varit de genomgoda idealister som de besvikna föreställt sig att de skulle vara.
År 2000 lade LO ner Sveriges största socialdemokratiska morgontidning, Arbetet i Malmö, en publikation jämngammal med själva arbetarrörelsen. I dokumentärfilmen ”Mordet på en tidning” får chefredaktören Bo Bernhardsson frågan: ”Är du fortfarande socialdemokrat?” Svaret: ”Ja – men jag betvivlar att de är det!”
Då hade Euskefeurat redan 1993 sjungit Ronny Erikssons och Carsten Palmaers text: ”Farsan är död/ och lika bra är det/ för farsan var röd/ så nu slipper han att se/ hur allt som han trott/ och allting han lärt/ bara var lort/ och ingenting värt”. ”Farsan är död” beskriver hur Folkets hus-föreningar och solidaritet bytts ut mot nittiotalsdepressionens ”krispaket” – en partiöverskridande åtgärd som slog mot de sämst ställda och fick sin tids vänstersossar att inte känna igen sitt parti längre.
Då hade Monica Zetterlund redan 1976 sjungit Tage Danielssons djupt kända text ”Var blev ni av?” Den riktar sig till dem som går med röda stjärnan på första maj-kavajen och har som avsändare ”en vän som tappat tron”: ”Var är de nu, de som påstod att de hade alla svar/ men svek alla oss och valde makten? De är kvar!”
Texten skrevs till och med innan kärnkraftsdiskussionen dragits igång på allvar, den som fick Olof Palme att hitta på en egen, påstått kärnkraftsskeptisk Linje 2, för att skilja sig från den moderatdominerade Linje 1. Efter den krumbukten blev Danielsson ännu mer de många besvikna ex-sossarnas talesperson, en representant för dem som inte kände igen sitt parti längre.
Då hade Danielssons parhäst Hasse Alfredson redan 1973 skrivit en dikt: ”Jag trodde på Erlanders skrynkliga cheviotbyxor/ Jag tror mindre på Palmes skrynkliga jeans/ Det döljer sig en skräddarsydd svart byråkrat därunder”. Dikten föranleddes av IB-affären, avslöjandet om att sossepartiet höll sig med en egen underrättelsetjänst som bokförde meningsmotståndare och såg till att kommunistmisstänkta inte kunde försörja sig. Dikten avslutas: ”Så ensamt det känns att stå som en fåntratt och tro på socialdemokratin/ Och så finns det inga socialdemokrater.”
Då hade Sjöwall-Wahlöö sedan 1965 haft sitt projekt ”Roman om ett brott” rullande: tio kriminalromaner där de avsåg att blottlägga Socialdemokraternas brott, sveket mot arbetarklassen. Sjöwall-Wahlöö var visserligen vänsterpartister, men deras kritik delades av en stor krets av vänstersossar, särskilt de som uteslutits ur partiet när de befunnits vara lite för radikala (läs: lite för trogna partiprogrammet).
Dagens besvikna, avhoppade vänstersossar påminner om barn till alkoholister, som aldrig slutar hoppas men som gång på gång får inse att flaskan/makten är viktigare än barnet/idealen. Socialdemokraterna lever så långt någon kan minnas efter det credo som satirikern Karl Gerhard formulerade åt dem redan under andra världskrigets eftergiftspolitik: ”På rätt vi håller, men helst på rätt häst.”
För övrigt kan man tillägga att Karl Gerhard redan 1923 beskrev (S) som ett vindflöjelsparti utan avsikt att leva upp till punkterna i sitt partiprogram. Då gällde det frågan om monarki: ”Varför kalla Branting för socialist? Varför skälla honom som monarkist? Nej, han är något mittemellan/ Det ena mest, det andra sällan.”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
