Idag, den 3 maj, är Internationella pressfrihetsdagen, som i år firar 30 år. De flesta av oss har sett tillräckligt många dystopiska skildringar för att kunna föreställa oss en värld utan fria medier. Sverige åtnjuter en internationellt sett rekordhög pressfrihet. Men värnandet av det fria ordet handlar inte bara om att prisa oberoende journalistik. Vi måste också uppmärksamma de giftiga ord som sprids under journalistisk täckmantel.
Rysslands anfallskrig mot Ukraina har både föranletts och präglats av sådana ord. Ryska journalister har under flera års tid planterat fröna till de krigsbrott som nu begås på ukrainsk mark. I skrivande stund rör det sig om minst 70 000 ryska krigsbrott, däribland mord, tortyr och systematiska våldtäkter.
Nu höjs röster för att ställa propagandisterna till svars – precis som man gjorde i Rwanda. Också under Nürnbergrättegångarna dömdes nazistiska propagandister för krigsförbrytelser till följd av att de spridit hatiska budskap, som ledde till förföljelse och mord på miljontals människor. På samma sätt dömdes journalister efter de jugoslaviska krigen för att ha spridit hatretorik och uppviglat till våld.
I ryska medier har avhumaniserande ord, desinformation och lögner använts i stor skala för att vända det ryska folket mot Ukraina. I klassiska folkmordsmetaforer har ukrainare framställts som ointelligenta, som extremister, som undermänniskor utan rätt att existera. Sedan invasionen inleddes har journalisterna i Kremls koppel hejat på det blodiga kriget, sedan dömt ut bevis för ryska krigsförbrytelser som ”lögner” – för att i nästa stund uppmana till ännu mer blodsutgjutelse. Statlig finansiering av rysk media har ökat kraftigt sedan anfallet inleddes, vilket understryker den betydelse Moskva ser i propaganda som krigsinstrument.
Desinformation och propaganda är lömska vapen. Vi som jobbar med de här frågorna kan i till exempel Facebook-grupper se hur vanliga svenskar i princip ordagrant upprepar Kremls lögner. Det kan handla om att Ukraina styrs av ”nazister”, att de har ”förtjänat” invasionskriget efter att ha velat liera sig med Väst, eller att Ryssland har historisk rätt att återta ”sitt” Ukraina. Vi svenskar har hög tilltro till medier, och det är inte alltid man förstår behovet av att kolla upp vad som verkar vara till exempel en seriös europeisk tidskrift som en god vän har länkat till. Ännu svårare är kanske att erkänna att man blivit lurad.
Ryssland är mycket skickligt på att utnyttja existerande spänningar, som den mellan högerpopulism och antirasism, mellan miljörörelse och näringsliv, och så vidare. Man kan säga att Moskvas propagandamaskin använder de europeiska samhällenas motsättningar som bränsle. Det allra bästa vore därför om europeiska länder drog ihop en samlad ansträngning med medieorganisationer, regeringar och aktörer ur civilsamhället för att utbilda allmänheten och öka medvetenheten om farorna med desinformation och ”fake news”.
Tills dess måste vi vara dubbelt så källkritiska som vanligt. Kampen mot propaganda och desinformation är en långsiktig insats som kräver ett uthålligt engagemang från oss alla. Också vi journalister löper risk att använda felaktiga uppgifter i vår rapportering, inte minst då nyhetscykeln snurrar snabbare än någonsin. Ett tungt ansvar vilar på oss att alltid verifiera sanningen i det vi skriver – och annars avstå, hur spännande en nyhet än låter.
