Någon gång i augusti, när ljumma kvällsvindar ännu viskade löften om vin och kyssar vid kluckande hav, restes den gigantiska byggställningen utanför mitt fönster. Och med den kom ett stadigt gäng hantverkare.
De var här för att styra upp saker. Jag var inte redo för att styra upp saker. Typ, gå upp tidigt och ”ta tag i mig själv”. Och det var helt okej. Tills jag blev varse deras konstanta närvaro på andra sidan fönsterrutan.
Ni vet hur störigt det är att ta emot en leverans ”någon gång mellan 07 och 18”? De här dyker upp ”någon gång” hela tiden – och än är det långt ifrån över.
I början ligger jag utspilld i soffan och lyxjobbar när jag betraktar dem. Knattrar slött på min laptop medan jag irriterat granskar männen som svettas med borrar och slipmaskiner någon meter ifrån mig. Ska jag behöva hålla på och liksom BETE MIG nu, i mitt eget hem?
– Jag FÖRSÖKER OCKSÅ JOBBA FAKTISKT, tänker jag ilsket när renoveringsljudet är så invasivt att borrmaskinen tycks vara på väg in genom mitt pannben.
Jag är nu något slags levande galleri. Jag är nu också konstant påmind om klass. Hantverkarna tvingar mig att se mig själv och jag gillar det inte.
Länge lever vi en megasvensk ”inte låtsas se varann”-tillvaro. Jag är dock lika medveten om dem som jag är om en snygg kille i baren, även om ingen av dem vet om det. Jag är expert på att periferi-spana. Möter man en blick är det nämligen kört. Ja, jag har lagt ned det här med flirtande. Vad är poängen? Som en än mer härdad vän uttryckte det: ”Vem ska orka med alla ens brister?”. Facit finns ju i tidigare kraschade relationer: ingen.
Efter ett tag blir man jobbig, efter ett tag blir man ledsen. Lika bra att snacka om sina ex, psykiska ohälsa och akuta barnlängtan på första dejten och få hela göra-slut-processen avklarad innan första ölen druckits upp.
Men en dag vid köksbordet råkar jag blicka ut. Ser honom. En borr i ena handen, en hårslinga som fallit ned framför ögonen stryks förläget bort med den andra. Oförskämt snygg. Fem centimeter glas emellan oss. Jag vinkar. Han vinkar. Jag ler. Han ler.
Så säger de att ”kärleken kommer inte och knackar på dörren”? Ha! Har hållit mig till gryt och nu är han här. ALLT förändras.
Jag börjar städa. Går upp tidigt, piffar till mig själv och min lya som om jag vore Skärmarbrinks Kim Kardashian. Slår mig rakryggat ned vid skrivbordet med en ”mysig kopp te” på morgonkvisten. Försöker se ut som en funktionell människa med saker på gång.
Men. Jag kan ju inte piffa till mig för mycket. Plötsligt knalla runt med läppstift mol allena? Hamnar i något slags mellanting, byter ut Nyhetsmorgon till sensuell r’n’b på lite lagom volym, arrangemanget får på intet sätt skvallra om att det är avsett för honom. Om jag fortsätter titta ut? Helvete heller. Vill inte vara för på.
Veckor går. Blir månader. Börjat tröttna lite på vår relation. Dag efter dag vankar hantverkarna av och an på byggställningen, borrar och spacklar husfasad. Liksom kom med något nytt. Överraska mig.
Det hela känns alltmer som när man gjort slut men tvingas bo ihop i ett halvår till.
Ständigt knakande ljud som smärtsamt påminner en om den andres existens. Jaha, är han är här nu igen. Jag fattar att du kommer leva vidare även utan mig men du behöver väl inte påminna mig om det varje dag. En jacka hänger på räcket utanför i flera timmar. Ska det vara så svårt att plocka upp efter sig? På fönsterblecket ligger en kvarglömd hammare. Hallå, jag håller på att försöka gå vidare här.
När jag en dag tittar ut igen, nu genom en glipa i nedfällda persienner, ser jag den snygga. Han med leendet som skulle kunna sätta eld på Antarktis.
I mina fläckiga mjukisar drar jag demonstrativt upp persiennerna. Kollar på The Bachelor på full volle och svullar popcorn mitt på blankan. Låter samlingen sopor jag inte orkat slänga växa till ett berg i köket. Skrivbordet vid fönstret – nu ett stilleben av tuggade nikotintuggummi-kluttar, välta Red bull-burkar, tankar som inte tänkts färdigt på post-its med kaffespill. JAMEN KOLLA DÅ. Så här ser jag ut. Så här jävligt lever jag. Ler du fortfarande? Står du kvar?
