Malin Rönnblom: Handlar det om ett impregnerat kvinnohat?

För många år sedan, när jag gick på gymnasiet, läste jag om Strindberg och att han var en ”inbiten kvinnohatare”. På den tiden noterade bara jag detta som lätt absurt, och det skulle ta flera år innan jag började förstå att användandet av detta epitet kan ses som ett uttryck för den könade maktordning som präglar vårt samhälle. Sociologen Carin Holmberg använder i sin bok ”Det kallas manshat” (1993) just denna beskrivning av Strindberg för att illustrera vad som är möjligt att säga om kvinnor, som inte är möjligt att säga om män – alltså för att illustrera ett sätt att förstå hur kön och makt hänger samman.

Om en person beskrivs som kvinnohatare förstår alla vad det betyder, han (för det är ofta en han, dock inte alltid) gillar inte kvinnor helt enkelt. No big deal. Att däremot beskriva en person som manshatare sätter betydligt djupare spår. Manshataren är en kvinna, alltid en kvinna, som har problem med sig själv, är rabiat, och som inte förstår att det inte går att dra alla män över en kam. Att få epitetet manshatare kan ruinera ett författarskap. Epitetet kvinnohatare blir sällan så problematiskt. Kvinnohatet är liksom impregnerat i vår kultur. Kränkande uttryck som hora, slyna, fitta och kärring används utan att möta några större reaktioner. Av män, och även av kvinnor, på fester likväl som på fotbollens supporterläktare.