”Då behöver vi rensa vårt eget förråd” ­konstaterade jag, och såg hur en lilagrön färg spred sig över min mans annars så friskt ­fräkniga ansikte medan han plågat stönade:

”Rensa..?”

Min man gillar att spara. Jag hatar att ha saker i osorterade högar. Det är en riktigt dålig kombination som resulterar i äktenskapliga vulkanutbrott ett par gånger om året.

”Hur i helvete kan vi ha så mycket saker?” väser jag med jämna mellanrum när drivorna börjar välla över. Eller lite försiktigare, om jag är på bättre humör: ”Det står 40 slitna skateboardbrädor i förrådet. Finns det möjligen någon plan för dem...?

En plan? Det finns alltid en plan! För nämnda skateboards har det exempelvis i hela sju år funnits en idé om att bygga en ”cool hylla”. En konstnärlig vision som jag ödmjukt nog inte dödat trots att jag:

1. Vetat att den aldrig kommer bli av. Och 2. Tyvärr visualiserat i mitt inre.

Om idén förverkligats hade det blivit en möbel som möjligen passat ett pojkrum hos en skejtare i Barcelona.

Om året var 1996 och rummet var täckt i haschdimmor.

De flesta håller nog med om att ett hem med fyra medlemmar behöver rensas ett par gånger om året. I övergången mellan vinter och vår till exempel, när dubbeluppsättningen av sandiga vinterkläder och nyköpta sneakers får hallen att likna ett slagfält. Eller när allt bråte på balkongen gör att man knappt kan öppna dörren längre. Eller när ens lådcykel plötsligt måste trängas in i det redan överfulla förrådet. Då måste vissa saker slängas eller skänkas bort. All skit kan inte vara kvar.

Problemet är att det alltid är jag som ser. Och jag som börjar göra. Jag antar att det handlar om klassiska könsroller: Han noterar knappt röran, medan hon är tjatig och ställer orimliga krav på ordning. Hårddraget, såklart.

När bråken exploderar har min man ett par starka argu­ment som brukar dras fram.

1. Han har barnen mest, och hinner därför inte rensa lika mycket. (Sant! Han är fantastisk med dem. Men slå gärna upp ordet simultankapacitet och återkom.

2. Vid vår förra flytt ”tvingade” jag honom att ge bort en vit polotröja till Stadsmissionen, något han sörjer bittert. (Förlåt.)

3. Det är i själva verket JAG som har flest saker i garderober och förråd. (Va?)

Efter att jag burit in varenda flyttkartong från förrådet till köket visade det sig tydligt att det sista argumentet inte riktigt höll. Medan jag hittade två lådor räknade han in hela sju osorterade kartonger med diverse ”minnen”. Sju! Det handlade bland annat om två lådor kasettband och CD:skivor, special­beställd bröllopsöl från hans förra äktenskap, ett ”t-shirt-arkiv” från tiden han var sponsrad skateboardåkare. Och sist men inte minst: Pyssel från träslöjden.

Dessutom hittades den tidigare nämnda vita polotröjan, som tydligen inte alls hade slängts.

”Fan”, svor min man över att ha förlorat ett av sina dyrbara argument. Sedan tittade han länge och förälskat på den återfunna tröjan som han förmodligen aldrig kommer att använda igen.

Den dåliga stämningen höll i sig tills allt var så sorterat, slängt och bortskänkt att lådcykeln kunde baxas in i förrådet. Då berömde jag min älskade man och sa att han hade varit så duktig. Särskilt det där att han lyckats dumpa pysslet från träslöjden.

”Pyssel?” sa han kränkt. ”Det var faktiskt hantverk”.