Krönika. Kristin McMillen.

2020-04-24 12:00
Puffetikett
Dagens ETC

Håll distans! Anställ en statlig zombiearmé 

Spökpatruller och "corona cop" med virushjälm. Runt om i världen används kreativa skrämselmetoder för att bromsa smittspridningen.

Kan de, kan väl vi? Skriver Kristin McMillen 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Polis med virushjälm ska få Indien att stanna hemma. Den 1 april ramlade jag över en nyhet som jag först avfärdade som ett givet aprilskämt. Det handlade om konstapeln Rajesh Babu som patrullerade på stan iförd en rund hjälm prydd med röda spröt av papier-mâché.

”Utklädd till viruset försöker han hamra in budskapet: stanna hemma”, rapporterade nyhetssajten Omni.

Men ”corona cop” var inget skämt.

– Medvetenheten är låg. Så vi försökte göra något annorlunda, sa polisen till lokala medier.

Det visade sig vara ett både kreativt och effektivt knep att få folk att lyda kontaktförbudet, enligt den uppfinningsrike coronapolisen.

– Speciellt barn reagerar starkt på det här och ber att få åka hem, sa han nöjt.

Runt om i världen har det sedan dess dykt upp fler skrämselmetoder i syfte att bromsa smittspridningen. I staden Santo Tomas på Filippinerna lät myndigheterna till exempel nyligen placera ut både likkistor och döskallar på gatorna. Budskapet var tydligt: Stanna hemma - eller hamna i kistan.

På den indonesiska ön Java har man vässat ambitionsnivån ytterligare och anlitat en hel grupp patrullerande spöken som ska skrämma hem folk från gatorna. ”För att indonesier litar mer på spöken än på myndigheterna” skrev en användare på Youtube om den gastkramande kampanjen, men fick snabbt ett varnande svar. ”Hjärtattackerna kommer att öka”.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

I Sverige har vi, förutom informationskampanjer, hittills jobbat mest med sociala styrmedel.

1. Böner om solidaritet. ”Vi går till jobbet för er – ni stannar hemma för oss”. Det har till exempel postats bilder i sociala medier på sjukvårdspersonal med ansiktena fulla av märken från skyddsutrustning. (Detta har bitit mycket bra på mig, även om jag ätit på restaurang en (1) gång i april).

2. Skuld och skam. Det har raljerats oerhört över covidioter som bunkrar toalettpapper, trängs i köer eller inte förmår sig att stanna hemma under påsk (Även detta fungerade på mig. Jag avbokade en efterlängtad resa till nyfött syskonbarn i Malmö och har nu endast två (2) toarullar kvar i städskåpet).

Ändå har det den senaste veckan rapporterats om en kraftigt ökad aktivitet på offentliga platser i flera svenska städer. Enligt Svenska Dagbladet, som begärt ut uppgifter från Telia, åker nu tiotusentals fler in till Stockholms stadskärna än för bara två-tre veckor sedan. Allt fler verkar börja tröttna på råden från myndigheterna. Detta trots att vi befinner oss på toppen av den berömda kurvan.

Så vad göra när inte ens Anders Tegnells praktfulla pondus räcker?

Borde vi kanske tvångsinföra krinolin så att regelbrytarna fysiskt inte kan närma sig andra människor mer än den stela kjolställningen tillåter?

Kan vi porta de som missköter sig från Systembolaget i ett år?

Eller kanske dela ut gratis tumstockar till hela Svea rike, så att alla kan göra som Södermalmsbon Ingrid, 77 – hon som med utfällt mätverktyg måttar upp lagom avstånd på stan?

Mitt förslag är följande: In med skräcken. Kan andra länder förvandla gatubilden till Spökhuset på Gröna Lund, kan väl
vi? När regeringen nu lovat 20 000 sommarjobb till ungdomar, varför inte avsätta 10 000 av dessa till en zombiearmé?

I skolmatsalen på valfritt gymnasium i höst:

”Angelica, vad gjorde du på sommarlovet då?”
”Jag var zombie i den statliga coronaarmén.”

Snälla regeringen, hör bön. Låt blodisande halvdöda släpa sig fram i regelrätt glesa led och påminna om vett och etikett.

Plus & minus

Plus: Sofia Rönnow Pessahs bok ”Männen i mitt liv” tillhör min absoluta favoritgenre: ”Kvinnor som mår piss och ligger runt”. Jag slukade den. I samma kategori har jag också äntligen läst briljanta essäboken ”So sad today” av Melissa Broder.

Minus: FN varnar för att antalet människor som lider av akut hunger i världen på grund av coronapandemin är på väg att dubbleras till 265 miljoner i år. Så mörkt att det knappt går att ta in.